Har hon skadats av de hårda angreppen från vänster, och från isolationistiska och frihandelsfientliga håll, under primärvalen? Eller har de gjort det lättare för henne att få breda marginalväljargrupper med sig?
Följder av hätska angrepp från ytterflyglar finns det tänkvärda exempel på – i båda USA:s partier. Senator Bob Dole var 1996 en på flera vis rätt stark kandidat för republikanerna: erfaren, kunnig, moderat och samarbetsinriktad. Han hade väl ändå haft svårt att rå på den skicklige, handlingskraftige Bill Clinton.
Men Dole förlorade stort, delvis för att hans egen högerflygel svärtat ned honom i en hätsk primärvalsstrid.
Å andra sidan kunde Harry Truman, en av USA:s stora presidenter, komma tillbaka ur underläge 1948, då han drabbats av två utbrytningar med splitterkandidater. De avlägsnade den rasistiska sydstatsflygeln och den del av vänsterflygeln som tog lätt på Sovjet som hot mot världens demokratier. Viktiga väljargrupper fick då lättare att sluta upp bakom Truman.
Hillary Clinton är en av världens mest kända, men även mest hatade och förtalade, kvinnliga politiker. Ändå finns viktiga sidor hos henne som sällan skymtar fram, annat än i uthållighet och styrka i svåra lägen.
Richard A Clarke arbetade med säkerhetsfrågor och terrorism under en rad presidenter. Han berättar i en bok om dagarna strax före OS i Atlanta då ett flygplan exploderade över havet utanför New York, vilket kunde ha varit ett attentat, men visade sig bero på teknikfel.
President Bill Clinton gjorde något för honom typiskt, åkte till New York, sökte upp anhöriga till de omkomna på flygplatsen, lyssnade och tröstade.
Clarke råkade titta in i flygplatsens intilliggande andaktsrum, som tömts på folk när alla ville tala med presidenten. Där fanns en ensam kvinna, på knä, i bön. Det var Hillary. En av ledtrådarna till att förstå Hillary Clintons styrka är hennes kristna rötter i metodismen.
En annan är hur mycket hon uthärdat, och övervunnit, av hatkampanjernas, och även antifeminismens, eklut. För republikanernas högerflygel och dithörande slaskmedier, ryktesspridare och politiserande jurister har hon varit hatobjekt i över 20 års tid. Långvariga, grovt osakliga, utredningar har arrangerats för att kleta på henne befängda anklagelser om allt från mord till ovarsamhet med säkerhetsregler för e-post.
Ställs hon i höst mot den grova högerpopulismens Donald Trump eller tepartyhögerns Ted Cruz kan det bli en omåttligt grov kampanj. Hon kan där, med sin position nära politikens mittfält, få stöd av många oberoende väljare och republikaner som känner ansvar för USA:s samhällsklimat och ställning i världen.
Hon kan dock ha skadats av den vänsterflygel som med senator Bernie Sanders avskytt henne som aktiv internationalist och utrikesminister och som "etablissemangets" kandidat.
Vänsterflygeln har i dessa frågor hjälpt Trump med att beskjuta henne ur samma vinklar, om än inte från Trumps långt mer extrema positioner.
Jag minns vänsteraktivister jag mötte i New York inför valet 2000, som hatade de liberala demokraterna så intensivt att de öppet sade sig föredra att med röster på splitterkandidaten Ralph Nader göra George W Bush till president.
Just så blev det. Jag har ibland undrat hur dessa vänstertyper trivdes med resultatet åtta år senare.