Radio och tv har varit parodier, då de okritiskt övertagit DN:s vinklingar. En ström av andra aktörer har hängt på och krävt övriga riksdagsvalda chefers avsättning. Men erfarenheten av rätt många drev gör mig skeptisk, DN osar partssanning, har de ens hittat kärnfrågan?
Och så har jag läst en del av Riksrevisionens bedrifter. Där har dykt upp anmärkningsvärt undermåliga saker. Som en "granskning" av primärvården 2014.
Är den effektiv? Undviks sociala skillnader? Går vården till de patienter som behöver den, eller ägnas för mycket tid åt småkrämpor? Det kan påverkas i hög grad av vilka ekonomiska drivkrafter för god tillgänglighet och riktiga prioriteringar som landstingens ersättningssystem till vårdcentraler. Det gäller både landstingsägd och annan primärvård – i båda fallen kan felriktade ekonomiska stimulanser få dem att underbehandla, överbehandla, attrahera lättbehandlade patienter eller skicka onödiga remisser till specialistkliniker.
Landstingen har olika varianter av ersättningssystem, det vore intressant att utvärdera vilka av dem som ger mest av önskade hälsomässiga och sociala resultat.
Riksrevisionen förbigick hela denna huvudfråga, och föredrog att på rätt lösligt sätt ifrågasätta tillgänglighetskrav och möjlighet att välja olika vårdcentraler.
Och så lök på laxen: Riksrevisionen såg själva förekomsten av skillnader mellan landstingen som negativ. Men det är ju just variationen som ger möjlighet att lära av vad som fungerar bäst, utveckla metoderna och med stöd av erfarenheten ändra för att få mer effektivitet, bättre folkhälsa och mindre sociala klyftor.
Det finns fler exempel. Lite väl mycket tyder på att det hos Riksrevisionen kan ha brett ut sig ytlighet och bristande kvalitet, bakom en fasad av yviga pressmeddelanden.
Det ligger nära till hands att riksdagen önskat uppryckning, och enhälligt tillsatt nya riksrevisorer för att få större stringens och mer användbara resultat.
På nästan alla håll har nu den möjligheten förbisetts. I stället har det blivit det som förre finländske presidenten Mauno Koivisto en gång betecknade som ett lämmeltåg i nyhetsrapporteringen. Många springer åt samma håll och upprepar utan eftertanke det andra påstått. Det liknar på sätt och vis – för att ta ett färskt exempel – oväsendet om Margot Wallströms tillfälliga bostad. Där påstods mycket och insinuerades mer. Men det var ihåligt.
Här finns säkert en del att kritisera. Ordningen för att utlysa tjänster och anställa är till exempel till för att tillämpas, inte för att hoppas över.
Men med åren lär man sig känna igen oset av dolda dagordningar. DN-artiklarna tyder starkt på en personal- eller fackrevolt, som kan misstänkas komma ur missnöje med chefernas försök att ändra en verksamhet som ansetts inte hålla måttet.
Och ett par saker till: Om det skulle vara fel att till revisionen ta folk från finansdepartementet? Vad sägs då om revisionsikonen Inga-Britt Ahlenius, som nu varit med och kappats om att kasta inte den första men den största stenen? Hon var revisionschef själv, direkt från 18 år på finansen där hon chefade för den mäktiga budgetavdelningen!
Och chefen för bolagsrevisorernas intresseorgan FAR, som hojtade i tv om att alla måste avgå inom veckor. När hörde vi ens en viskning om sådant vid revisionsskandaler i hans eget revir, börsbolagen?
Nej, vänta med slutsats och avgångskrav tills vi fått veta mer.