Så det är en trevlig orsak till ett rejält fyrverkeri. Merkostnaden kan ju slås ut på hundra år.
Äras bör även orsaken till att det finns något att fira i något som heter Katrineholm. Utan en 160-åring – Statens Järnvägar – hade Katrineholm som stad aldrig fyllt någonting, inte heller hundra.
Riksdagen var också avgörande. Ståndsriksdagen till och med, i dess sista skede, då den godkände de storstilade planerna för stambanor finansierade med utlandslån. Det var djärvt och framsynt. Tillsammans med avregleringar av ekonomin, folkskolan samt förbudet mot hembränning av sprit var det avgörande för att på allvar börja lyfta Sverige, socialt och ekonomiskt.
Dessutom gav stambanebesluten upphov till en rad nya städer och andra orter, inte minst Katrineholm. Det var, bör man också minnas 2017, inte alls så självklart. En tidigare tanke var att dra banan Göteborg – Stockholm över Mariestad – Örebro – Västerås. Då hade Sörmlands geografi och kommunindelning i dag säkert sett ut på annat sätt.
Nils Ericson, som fick uppdraget att leda projektet, föreslog i stället Skövde – Hallsberg – Södertälje. Riksdagen antog detta 1857. Annars hade Kerstin Ekman inte haft något "Wallmsta" att skriva om i "Kvinnorna och staden". Det hade inte funnits någon kommunledning som kunnat yvas över en flott kombiterminal bredvid stambanan. Och Göran Persson hade inte kunnat ta avstamp i Katrineholm mot rikspolitik och statsministeruppdrag.
Trafikverket och SJ är dessutom kvar och fortfarande livsnerven som ger staden dess goda läge. Järnvägen är inne i en ny expansion, under ett par årtionden har tågresandet i Sverige ökat succéartat, turerna är tätare, vagnarna bekvämare (utom ibland mot Norrköping och Eskilstuna) och pendlandet växer.
Så under jubileumsåret finns det också skäl att fira järnvägen lite extra, kanske med att lösa biljett för en trevlig resa någonstans.
Och som sagt. Hundraårsjubileum är värt ett fyrverkeri.
Fast handgranatsmällen utanför polisstationen var ett uselt sätt att fira.
Brottsligt.
Farligt.
Dumt.