Vad han själv, hans systrar och hans barn fått veta om detta lik i familjegarderoben är okänt. Moderns, prinsessan Sibyllas, far var nog ett ämne att undvika, inte bara vid hovet.
Den offentliga svenska tystnaden om Carl Eduard av Sachsen-Coburg och Gotha har varit stor. Även de pålästa i historia och politik brukar på sin höjd ha vag kunskap om honom. Men nu finns en förskräcklig rad av förskräckliga fakta i en färsk bok: Hitlers adliger Diplomat, av Hubertus Büschel, en tysk historiker som är professor i Holland.
Mannen som 1932 gifte bort sin dotter Sibylla med svenske arvfursten Gustav Adolf (nuvarande kungens pappa) hade i ett årtionde varit aktiv anhängare av vad som i dag kallas "våldsbejakande extremism". Han stödde ligor som begick politiska mord.
Anor hade han, släkt i en rad kungahus. Fadern, som dog innan han föddes, var son till drottning Victoria i England. Själv hade han i tonåren flyttats till Tyskland, uppfostrats till regent i en av Tysklands småstater, och tagit till sig antidemokratiska värderingar. Efter att han som andra tyska småmonarker blivit avsatt blev han en rik, högadlig del av extremhögern.
14 oktober 1922 satt han på hedersplats längst fram i en ölhall i Coburg tillsammans med kungens mormor Adelheid – som Carl XVI Gustav 65 år senare gjorde misstaget att tala väl om i Coburg inför 10 000 åhörare.
I ölhallen hyllade en publik på 3 000 personer Adolf Hitler med "frenetiskt jubel och applåder" – när han höll vad Büschel betecknar som en av sina "oförställt antisemitiska våldspredikningar". Morfar och mormor visste mycket väl vem de höll på i årtionden.
Tio år senare visste svenske ambassadören i Berlin, och tydligen även somliga i hovet och utrikesdepartementet, tillräckligt om morfadern. Tillräckligt för att försöka avstyra eller dämpa de nazistiska uppträdanden brudens fader ville ha vid bröllopet – som kom sig av att dottern vid ett annat bröllop, i London, blivit ihop med den svenske prinsen.
Ambassadören fick en del hjälp av tyska UD, som inte ville stöta sig med Sverige. Carl Eduard struntade i detta, och Gustav V kom inte till bröllopet.
Hakkorsen och SA-uniformerna i bröllopsstaden hör till det mer kända i Sverige, liksom rannsakningen av Carl Eduard efter kriget, där han till sist slapp lindrigt undan. Främst kan nämnas Staffan Thorsells mycket läsvärda Mein lieber Reichskanzler (2006) om svenska kontakter med Hitlerregimen.
Büschel redovisar betydligt mer om Carl Eduards tjänande av Hitler, bland annat om mängden med diplomatiska uppdrag och om hur Röda Korset med honom som förnäm fasad utåt blev ett SS-kontrollerat organ för deltagande i judeutrotningen, mord på funktionshindrade och stölder från dem som greps och avrättades.
Nuvarande kungafamiljens eventuella kunskap om detta är inte det mest intressanta. Däremot måste det ju från 1932 och framåt ha diskuterats och övervägts hur hov och regering skulle hantera fadern till en blivande svensk drottning. Att man i kungafamiljen var oense i synen på nazismen och kriget är ofta omskrivet. Men inte hur man såg på Sibylla och på hennes far.
Fadern var efter en första älgjakt aldrig mer i Sverige, utom en gång när han bjöd in sig själv. Sågs han möjligen på en del håll som en bandit som inte var välkommen?
Kommer en kvalificerad historiker åt att forska i detta kan det bli en intressant avhandling. Om nu inte källmaterialet är uppeldat eller alltför hårt inlåst i Bernadottearkivet.
Till att börja med borde Büschels bok ges ut på svenska.