Det skriver den ryska journalisten Masha Gessen som råd för hur man kan leva i en auktoritär stat (DN, 20/11). Men uppmaningen är universell.
När det hårda och obehagliga blir vardag, förskjuts gränsen för vad som är normalt och socialt accepterat. Sakta men säkert vänjer man sig vid saker och uttryck.
Skottlossningar skapar visserligen rubriker, men sedan glömmer vi lika fort igen. Drunkningarna på Medelhavet blir på sin höjd notiser, trots att det är så flera tusen slutar sina liv. Tiggeri klassas inte längre som ett socialt problem som människor ska hjälpas bort ifrån, utan som ett ordningsproblem för oss andra. Och ja, sättet som många skildrar invandrare i allmänhet, och nyanlända muslimer i synnerhet, är steg mot en avhumanisering.
Här är det viktigt att hålla emot. Inte för att någon sitter inne med fullskaliga lösningar – som det står i det senaste numret av tidskriften Fokus är en stor del av politikernas arbete att förklara varför de inte kan göra något åt vissa saker – utan för att man aldrig får vänja sig och bli likgiltig inför rasism, misär och död, bara för att det inte drabbar en själv.
För även om medmänsklighet inte alltid kan omsättas i praktisk politik, är det smaklöst att raljera över människor som vill väl. Som när partisekreterare Tomas Tobé (M) föraktfullt skriver om "godhetssignalering" (Expressen, 16/11) eller när "godhetsapostel" används som skällsord.
För man får inte glömma att det är tack vare drömmar och visioner vårt moderna samhälle har skapats, och människor som ber om flyktingamnesti, humanitära visum eller "tak över huvudet"-garanti för EU-migranter har kanske inga färdiga power point-presentationer med genomarbetade finansieringsförslag. Men de har i alla fall behållit förmågan att se sig själv i andra, bli chockade och inte tillåtit sig att falla in i likgiltigheten.