Beslutet handlar inte om censur eller feghet, något som journalister brukar anklagas för, utan om seriös pressetik. Ingen av de inblandade är någon offentlig person och mediernas uppdrag är att granska och tolka, avslöja och ifrågasätta. Inte att döma eller straffa eller hänga ut brottsoffer.
För rent krasst är det oerhört enkelt för dagens medier att agera 2000-talets skampålar. Det är bara att lägga ut namn och bild på allt och alla. Sedan får de som vill spy galla i kommentarsfält och sociala medier. I värsta fall kan personen få hembesök och i mindre samhällen kan det till och med bli svårt att gå på stan.
Det betyder inte att gränsen alltid är glasklar. Minns i november, när Säpo höjde landets hotnivå, och namn och bild på en misstänkt terrorist kablades ut på nätet och i etern, så att svenska folket kunde följa händelseutvecklingen i realtid. Några dagar senare släpptes 22-åringen som inte verkade vara mer terrorbenägen än människor i allmänhet.
Om uppgifterna var rätt eller fel att publicera tvista de lärde. Läget var onekligen exceptionellt. Men huvudregeln är att journalistiken inte ska föregå juridiken, eftersom en felaktig utpekning kan få förödande konsekvenser för den enskilda.
Trots det höjs återkommande röster för att medier ska flytta sina positioner och publicera mer på lösare grunder. Senast i raden är journalisten och juristen Paulina Neuding, som menar att medier som döljer ansikten bör tänka till, bland annat apropå att SVT valde att pixla ansiktet på en man som misshandlade en kvinna (Dagens Samhälle, 9/6).
I samma anda var det många som ilsknade till när Sveriges Radio inte direktsände Orlandopolisens presskonferens i söndags eftermiddag. Det kom anklagelser om att public service försökte blocka information, när det i själva verket handlade om att SR inte visste exakt vilka som skulle delta på pressträffen och inte heller om namn på mördaren eller brottsoffer skulle nämnas. Uppgifter som svenska medier inte ska publicera utan att först ha tagit ett aktivt beslut i frågan. Här hade radion bestämt sig för att avvakta.
Samma sak gällde SVT:s pixlade ansikte, som bland annat motiverades med att det kan finnas andra med liknande utseende. Vilket ansvar har en nyhetsredaktion om en oskyldig människa – eller för all del en skyldig – blir misshandlad efter en publicering, kanske på felaktiga grunder?
Som journalisten Martin Schori skriver handlar valet om vilket samhälle vi vill ha (Dagens Samhälle, 13/6). Ett samhälle med pöbelmentalitet och lynchjustis eller ett där medierna inser att de är en maktfaktor med stort genomslag och därför noga överväger känsliga publiceringar? Det senare för att kunna ge en så bra och allsidig bild som möjligt, samtidigt som den personliga integriteten värnas.
För de flesta är svaret enkelt. I rätten att publicera namn och bild ligger också ett ansvar att låta bli.