Orsak: I egenskap av journalist publicerade han och hans tidning ett upprop med krav på demokratiska reformer.
Så länge vi inte hör någonting annat måste vi utgå ifrån att Dawit Isaak lever. Dels för att man aldrig får sluta hoppas. Dels för att den svenska regeringen måste göra allt som står i dess makt för att Isaak ska bli fri och det är dags att inse att den tysta diplomatin, som man hittills har använt sig av, inte fungerar.
Dessutom bör Sverige visa att vi har lärt oss av vårt misstag, för tyvärr är Dawit Isaak inte den enda samvetsfången på utrikesdepartementets bord. För snart ett år sedan tillfångatogs den svenska förläggaren Gui Minhai, baserad i Hongkong, av kinesiska myndigheter. Hans förlag trycker böcker med udden riktad mot Kinas politiska elit och under hösten och vintern greps flera personer som inte faller regimen i smaken. Bland annat den svenska människorättskämpen Peter Dahlin, som hölls i flera veckor innan han deporterades från Kina i slutet av januari.
I dag har många släppts efter att de, likt Dahlin, i kinesisk tv tvingats erkänna att de brutit mot lagen, något som även Gui Minhai har gjort. Erkännandena saknar all trovärdighet – de fängslade försågs med manus av myndigheterna innan inspelningarna började.
Sedan dess har det varit tyst. Senaste gången Sverige träffade Gui Minhai var i februari, hans dotter har inte hört något sedan i juni och hon har aldrig fått uppfattningen att han har kunnat tala fritt.
Det säger sig självt att situationen är ohållbar. Ingen ska sitta fängslad utan att först ha fått sitt ärende prövat i en rättssäker rättegång. Men när det drabbar svenska medborgare har Sverige ett särskilt ansvar att agera. Gui Minhai ska inte behöva upprepa Dawit Isaaks öde och Dawit Isaak bör omgående få återförenas med sin familj.