"Det var Stenson och Sjöström ALLA snackade om på röda mattan innan galan. En del trodde på Stenson, de flesta på Sjöström. Men ingen – ingen – snackade om Peder Fredricson," skrev Expressens Anna Friberg, och inflikade att det inte var någon "tillfällighet att Sarah Sjöström gästade Sportspegeln i söndags kväll och att Henrik Stenson satt i SVT:s morgonsoffa samma dag som galan".
Hon har helt rätt. Det var ingen tillfällighet.
Ridning är Sveriges näst största ungdomsidrott, bara fotboll är större, och sporten är kraftigt underbevakad, vilket märks i tv-rutan. Det betyder att det inte nödvändigtvis är den som hörts och synts mest, eller som media förhandstippat, som står som segrare i slutet av kvällen. Priset kan lika gärna gå till den som fått rösterna av Svenska ridsportförbundets medlemmar, med 90 procent tjejer, som kanske inte alltid räknas av dem som sitter på VIP-läktaren i Globen.
Det gör inte nödvändigtvis Fredricson till en värdigare vinnare än Stenson och Sjöström, men att inbilla sig att de som röstade på de sistnämnda är opartiska, medan Fredricson enbart fick stöd av sina kärntrupper, är snudd på oförskämt. Jerringpriset är till sin natur en subjektiv utmärkelse och ingen är så allmänt idrottsintresserad att det egna engagemanget inte spelar in när man ställer prestationer i vitt skilda idrotter mot varandra och lägger sin röst.
Därför visar måndagens gala inte enbart vilka som är Sveriges bästa idrottare, utan att det är dags att bredda bevakningen och ändra tonläge. Ridsportpubliken sitter kanske inte på sportbarer och skriker eller möts för att slåss när dressyren är klar. Men varje år genomförs cirka fem miljoner lektionstimmar på landets ridskolor. Både ryttarna och fancluben förtjänar att slippa förlöjligande utspel när deras idoler prisas.