Ta Vanvårdsutredningen, som erkänner att många i Sverige utsattes för allvarliga övergrepp och försummelser när de omhändertogs av det offentliga. Eller Svenska kyrkans vitbok, som slår fast att kyrkan stod för en stor del av det nationella förtrycket mot samer. Precis som att regeringens vitbok om romer är en bekräftelse på att staten har diskriminerat gruppen, enbart på grund av att de är romer.
Genom att ta de enskildas berättelser på allvar, erkänna fel, be om förlåtelse och i vissa fall erbjuda ekonomisk kompensation, kan man hjälpa såren att läka. Samtidigt är ursäkten inte särskilt mycket värd om man inte visar att man har lärt sig av sina misstag.
För som det gamla ordspråket lyder upprepar sig inte historien, men den rimmar. Förutsatt att man inte styr in den på ett annat versmått.
I reportageboken "Drömmen om Sverige" berättar journalisten Niklas Orrenius om hur ledsen hans farmor såg ut när han som barn frågade henne om nazismen och judeförföljelserna på 1930- och 40-talet: "Vi förstod inte riktigt hur illa det var i Tyskland. Man ville liksom inte tro. Vi ville inte se."
Samma plågsamma meningar skulle kunna yppas om många skeenden i historien och frågan är vad det är vi inte vill se i dag. Vilka svar kommer vi att ge våra barnbarn när de frågar om vi inte förstod hur illa det var i Syrien? Brydde sig ingen om barnen som drunknade i Medelhavet? Varför sattes det i så fall upp taggtrådsstängsel vid nationsgränserna?
En annan fråga vi sannolikt kommer att behöva besvara, är hur det kom sig att det samtidigt som det betalades ut ersättningar till dem som hade vanvårdats före 1980, påbörjades vanvård av andra. Varför betalade staten ut flera tusen kronor i månaden till hem där ensamkommande flyktingbarn lämnades ensamma dag efter dag, utan vare sig lagad mat, skolgång eller kontakt med omvärlden? Hur kunde ni dumpa pojkar i yngre tonåren i jourhem utan vuxna, helt i händerna på äldre ungdomar?
Det sista skildrades i reportaget "Sveket mot barnen: Del 2 – Guldrusch i asylmottagningen", som sändes i Sveriges Radio i slutet av förra veckan.
Skillnaden mellan gårdagen och morgondagen är att medan den förra har hänt, har vi den senare i våra händer, vilket betyder att historien inte behöver upprepas. Samtiden och framtiden är formbara: vi har fortfarande möjlighet att formulera goda svar till våra barnbarn.
Men det förutsätter att vi tror på det vi ser och hör – och väljer ett annat versmått.