De kungatrogna kan se fram emot bebisbilder, dop och födelsedagar, medan motpolen kan fundera på följderna när notan till skattebetalarna växer. Inte för att de gillar att betala, utan för att det finns en gräns för hur många prinsar och prinsessor svenska folket accepterar att försörja.
Våren 2010 bestod kungafamiljen av sex personer. I dag är antalet det dubbla och den snabba tillväxttakten gör att kungahuset håller på att växa ur kronan.
Medan de flesta anser att det är rimligt att Sverige har en statschef som sköter landets representation, är det inte uppenbart vad alla sidogrenar ska användas till. För även om Sveriges Radio fastslog att exempelvis prins Oscar på sikt väntas få en betydelsefull roll i kungafamiljens representativa arbete, kan han lika gärna välja att föra en ännu mer undanskymd tillvaro än sin morbror Carl Philip, vars son är den femte i nästa generation Bernadotte. En siffra som mycket väl komma att utökas under de närmaste åren. Det dilemmat fanns inte förr, när kvinnorna inte var tronföljare och många män "gifte bort sig".
Här finns det ingen anledning till nostalgi. Om statschefsämbetet nödvändigtvis ska gå i arv bör lagen vara könsneutral och det ligger inte precis i tiden att låta Estelle förlova sig med en dansk prins. Således kräver dagens successionsordning självsanering och en monark som inte strösslar kungliga titlar över samtliga barnbarn.
Kungens problem är att han redan har öppnat Pandoras ask och i rättvisans namn knappast kan neka Carl Philips bebis kunglig glans när båda Madeleines barn fick. Den frikostigheten kan mycket väl kosta hans ättlingar tronen, eftersom det finns ett tak för hur många kungligheter Sverige tål innan svenska folket kräver republik.
Banden att klippa räcker helt enkelt inte till alla i den nionde generationen Bernadotte.