Inte för att han blundar för negativa konsekvenser, utan för att hur han än vrider och vänder på frågan lämnas läsaren med insikten att alternativen är sämre.
Han tar spjärn mot Lars Vilks. Sveriges mest kontroversiella konstnär, som ständigt tänjer gränser och retar gallfeber på omgivningen, samtidigt som han struntar i konsekvenserna, utsätts för mordförsök och har Säpo-skydd dygnet runt. Eller som Orrenius skriver: Ja, Lars Vilks söker publicitet, ja, han provocerar ständigt, ja, han har narcissistiska drag.
Kanske är det därför det folkliga stödet är måttligt. Som en person i boken påpekar är det inte särskilt många som säger "Je suis Laurent" – Jag är Lars – trots att konstnären lever under ständiga hot.
Tvärtom får Lars Vilks frågor som "Tycker du att det är ett problem att andra människor har dött för din yttrandefrihet?" "Det dog ju en helt oskyldig man där i Köpenhamn."
Båda påståendena är sanna – med modifikation.
I februari 2015 blev Lars Vilks utsatt för ett mordförsök under en tillställning i den danska huvudstaden. Attentatet misslyckades, men en annan man dog och flera poliser skadades.
Oskyldiga, givetvis. Men uttrycket antyder att Lars Vilks har gjort sig skyldig till ett brott och åtminstone indirekt är skyldig till att en våldsbenägen man sköt en tredje person.
Tankegången för oss in på ett sluttande plan. Att dra gränsen för yttrandefriheten vid att konsten inte får provocera eller såra är att uppmana till självcensur. Som Olle Stenholm, pressombudsman 2000-2007, har påpekat tillkommer rätten att yttra sig fritt inte bara den som har något tilltalande att säga utan också den vars ord- och bildspråk är motbjudande.
För visst får man tycka att Vilks är både osmaklig och onödigt provokativ. Jag är själv inget okritiskt fan av hans Muhammedteckning. Men det är inte samma sak som att vilja att han ska dämpa sig eller propagera för att dra in Säpo-skyddet, som går på flera miljoner kronor varje år, vilket många muttrar att de inte vill betala för. Dels för att skattepengar inte är öronmärkta för sådant man gillar. Dels för att det saknas anständiga alternativ. För som en kulturarbetare retoriskt säger i boken: Vad ska vi göra av honom?
Om vi menar allvar med yttrandefriheten måste svaret vara att vi ska skydda och stötta alla som använder den. Även om de inte använder den på ett sätt som vi gillar och även om vi tycker att de tänjer friheten väl långt. I annat fall kommer vi att få ett stort mått av självcensur – vågar jag rita den här bilden, skriva den här texten? – samtidigt som människor, med samhällets goda minne, blir lynchade eller tystade på annat sätt.
Därför är det faktum att vi gemensamt skyddar Lars Vilks det yttersta tecknet på att vi lever i ett demokratiskt, anständigt och civiliserat samhälle. Det, om något, är värt att både kämpa och betala för.