Tio år senare har acceptansribban höjts. Det dröjde ett och ett halvt år innan det första statsrådet lämnade S och MP:s samarbetsregering, men då var det å andra sidan med besked.
Bostadsminister Mehmet Kaplans (MP) tid i det politiska toppskiktet har varit en uppvisning av brist på omdöme. Inte bara för att han gjorde flera uttalanden i Ekots lördagsintervju som senare tonades ner som hans personliga åsikter, eftersom de inte var förankrade hos finansministern.
Framför allt är det hans förmåga att vara på fel plats vid fel tillfällen och säga olämpliga saker i tid och otid som gjorde att han blev en för stor black om foten på Stefan Löfven (S) i allmänhet och Miljöpartiets trovärdighet i regeringsfrågan i synnerhet. Att likna israelers agerande mot palestinier med nazisternas behandling av judar, svenskar som ansluter sig till IS med dem som hjälpte Finland under Vinterkriget och bjuda in antisemiter till riksdagen är både osmakligt och historielöst. Lägg till att han under flera år har haft mycket tät kontakt med en person som jobbar för den turkiska regimen och i somras åt middag med en representant för de högerextrema turknationalisterna Grå Vargarna, som har varit inblandade i kuppförsök i Azerbajdzjan samt försökt mörda den förre turkiske premiärministern Turgut Özal, så blir snedstegen ett par för många. Inte minst eftersom den man som nyligen uppmanade till mord på "de armeniska hundarna" vid ett tal på Sergels torg i Stockholm var på samma middag.
Oavsett vad Kaplan visste om övriga middagsgäster är varje statsråd alltid en representant för det officiella Sverige, vilket betyder att de måste vara noga med att inte uppträda på ett sätt som kan ge intryck av att de solidariserar sig med organisationer vars värderingar ligger långt ifrån dem som ska styra svensk politik. Att både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har långa historier av extremistiska kontakter är således ingen ursäkt för Kaplans agerande. Dels för att vi har rätt att ställa högre krav på statsråd än oppositionspolitiker. Dels för att två fel inte blir ett rätt.
Enligt Stefan Löfven beror avgången på en "samlad bedömning". Gott så.
Enskilda middagar och klavertramp kan alltid förekomma. Men blir de för många bildar de ett mönster, även om Kaplan på måndagen – föga förvånande – tog avstånd från extremism och – mer förvånande – inte gjorde en pudel utan förklarade sin avgång med att situationen blev ohållbar. Detta trots att hans agerande är flera gånger värre än några obetalda tv-licenser, svart städhjälp eller Mona Sahlins Tobleroneaffär.
Det visar att han inte inser allvaret, vilket i sin tur tyder på väldigt dåligt omdöme.