Den siffran har Sverigedemokraterna passerat med råge och nyansen är brun, kraftigt kryddad med populism.
Därför är det dags att avliva myten att SD granskas hårdare än andra. Tvärtom kommer företrädarna undan med saker som för de flesta partier hade inneburit en rejäl förtroendekris.
Tänk er moderaterna Beatrice Ask, Ulf Kristersson och Tomas Tobé springa runt med järnrör på stan och kalla folk för "babbe" och "hora". Eller att Magdalena Andersson (S) flabbandes skulle berätta anekdoter om sina nazistiska arbetskamrater, hur de sparkade på döda djur medan de skrek "Die Juden". Eller för all del att någon, vem som helst från vilket annat parti som helst, skulle lägga en riksdagsmotion som hakar på den urgamla rasistiska konspirationen om judisk kontroll över medierna.
Om det hade stannat här, vid enstaka stolpskott, hade det möjligtvis varit en sak. Men nu börjar måttet bli så rågat att många knappt höjer på ögonbrynen när något nytt uppdagas, eftersom det bara är vad man kan förvänta sig av sverigedemokrater.
Det är en farlig utveckling. Att en del inte tar SD på allvar betyder inte att partiet inte menar allvar med sin politik.
Låt oss ta några exempel.
I somras skrev Kent "järnrör" Ekeroth, rättspolitisk talesperson och ledamot i justitieutskottet, att asylsökande varken bör få demonstrera eller röra sig fritt i samhället. Han backades delvis upp av partisekreteraren Richard Jomshof, ledamot i Krigsdelegationen, som vid behov kan ersätta riksdagen om Sverige skulle vara i krig eller krigsfara.
Han har i sin tur beklagat att Sverige medialt inte är Ungern och Kent Ekeroth, som har ett stort finger med i spelet i hatsajten Avpixlat, har twittrat att medier ska stoppas "i sinom tid". Partiets gruppledare Mattias Karlsson sa nyligen i Aktuellt: "Ni släppte in tiotusentals potentiella sexförbrytare och terrorister som inte hade giltiga ID-handlingar".
Jämför det med att Jan Björklund (L) skulle gå ut och vilja diktera villkoren för medierna. Att Annie Lööf (C) skulle börja stödja internetsidor som sprider hat. Eller att Stefan Löfven (S) skulle måla ut ostraffade människor som kriminella.
Ramaskriet hade inte väntat på sig.
På samma sätt hade förra veckans video där SD:s finansministerkandidat Oscar Sjöstedt glatt berättar om sina före detta nazistkollegor på ett slakteri tagits emot helt annorlunda om han hade varit medlem i M, C, L, KD, S, MP eller V. Likaså om någon av dessa partiers företrädare hade antytt att "judarna" styr tidningsbranschen.
Och om något annat parti hade bestämt sig för att ställa till med kaos i riksdagen – bara för att jävlas – hade journalistkåren tryckt upp partiledaren mot väggen och undrat hur i hela friden detta kan vara det bästa för Sverige: "Är det så här ni förvaltar väljarnas förtroende, dessutom med höga arvoden?"
Men när det kommer till Sverigedemokraterna är förväntningarna lägre och partiet mäts med en annan måttstock. Det måste upphöra. SD är Sveriges tredje största parti, som fick 12,9 procent i det senaste riksdagsvalet och som i dag ligger på runt 18 procent i opinionsmätningarna.
Det gör inte SD till ett parti som andra. Men det är dags att börja behandla företrädarna som den maktfaktor de är.