Eller vad sägs om att den franska ex-presidenten Nicolas Sarkozy går till val på ett totalförbud mot burkini? Att påven på 1950-talet bannlyste bikinin och att det tidiga 1900-talets sedlighetspoliser patrullerade på amerikanska stränder med måttband för att säkra att kvinnornas baddräkter inte visade för mycket av sina ben?
Lägg till de senaste veckornas absurditeter i Frankrike, där muslimska kvinnor har tvingats att ta av sig sina burkinis under hot. En historia som vi trots domstolsbeslut sannolikt har sett långt ifrån det sista av.
Samtidigt passerar herrarnas badmode obemärkt förbi. Som Pernilla Ouis, docent i hälsa och samhälle, skriver är det alltid kvinnors kroppar som är föremål för reglering och blir politiska slagfält, medan det i de allra flesta kulturer och religioner är helt oproblematiskt för män att bada i kortbyxor (DN, 18/8).
Samma sak gäller när det är dags att byta till andra kläder. Visa för mycket hud, för lite hud, eller ingen hud alls?
I en del diktaturer är det onekligen det senare som gäller, medan västerländska demokratier har börjat förbjuda detsamma. Ibland i hela landet, ibland regionalt. Ibland utomhus, ibland inomhus.
Motiveringarna varierar. Det pratas om säkerhet – en bomb sägs rymmas i en burkini – och om att det är synd om slöjbärarna. Detta trots att det är enklare att gömma bomber i täckjackor och de flesta förbudsivrare struntar i kvinnornas välbefinnande.
Och egentligen är det sak samma. Vi får ha vilka åsikter vi vill om både hel- och halvtäckande slöjor. I demokratiska länder kan vi oavsett vilket inte förbjuda vissa plagg, vare sig på stranden eller på stan, bortsett från klädsel som kvalar in som förargelseväckande nakenhet.
Det är dock inte samma sak som att alla val måste vara fria från konsekvenser. Till exempel bör arbetsgivare ha rätt att ställa vissa krav, som att förskolepersonal visar ansiktet för barnens pappor eller att de anställda tar både män och kvinnor i hand. På arbetsplatsen är man inte för sin egen skull utan för att, mot ersättning, leverera något till någon annan. Det kan inte jämföras med det offentliga rummet där alla ska kunna röra sig på sina egna villkor.
Därför är det vidrigt att burkaklädda exempelvis nekas att åka buss i Nederländerna, besöka bibliotek och marknader i en del spanska städer och att Tyskland överväger ett förbud, bland annat i bil (DN 28/8). Det gynnar inte de drabbade och ska inte kallas för någonting annat än sitt rätta namn: islamofobi.
Det betyder inte att slöjan inte är full av symbolik och att de självutnämnda sedlighetspoliserna som har dykt upp i vissa förorter är acceptabla. Men vare sig förtryck eller rädsla för islamister ska bemötas med förbud. Att ingen ska tvingas att bära slöja betyder inte att andra ska tvingas att låta bli.