Det handlar inte om att Migrationsverket snart ber om några kronor extra eller att det sannolikt krävs viss sponsring för att få igång bostadsbyggandet. Kallsvettningarna beror på förändringarna i den demografiska försörjningskvoten – alltså hur många, förutom sig själv, en genomsnittlig 30-40-50-60-åring kommer att behöva försörja i framtiden.
Svar: Betydligt fler än i dag.
Utvecklingen går emot att vi ägnar en tredjedel av livet åt att vara barn och ungdomar, och en fjärdedel åt att vara pensionärer, vilket betyder att vi snart är borta från arbetsmarknaden ungefär halva livet. Det låter kanske soft och en del tycker spontant att det är rimligt. Unga ska studera och upptäcka världen, och vem unnar inte människor lite vila på ålderns höst, så att de hinner resa, umgås med barnbarnen och ägna sig åt sina intressen?
Problemet är att välfärdssystemet inte är byggt för att vi ska plugga tills vi är närmare 30, för att sedan sluta våra dagar med att leva på pension i över två decennier. Inte på grund av missunnsamhet, utan för att den ena halvan av befolkningen inte klarar av att försörja hela den andra halvan.
Dilemmat brukar kallas för "välfärdspolitikens klimatfråga" och precis som i fallet med klimatet går försörjningsekvationen att lösa, förutsatt att vi är beredda att ställa om. Det handlar dels om att reformera det högre utbildningssystemet och om att välkomna arbetskraftsinvandring. Dels om att vi behöver fortsätta att arbeta längre upp i åldrarna, vilket understryker vikten av att kunna fortbilda sig och byta karriär mitt i, eller i slutet av, arbetslivet.
Det senare inser även regeringens analysgrupp Arbete i framtiden, som presenterade sin slutrapport i går. Där föreslås bland annat att alla 30-plusare ska erbjudas information om kompetensutveckling samt att man ska införa en allmän kompetensförsäkring.
Smart utformat är det helt rätt väg att gå och här har arbetsmarknadens parter ett stort ansvar. Globaliseringen och digitaliseringen leder till att alltfler jobb slås ut, medan nya skapas. Därför kommer alltmer av tryggheten på arbetsmarknaden i framtiden att ligga i den egna kompetensen, som avgör chanserna att hitta ett nytt jobb. Inte i antalet år på arbetsplatsen. Det gör i sin tur att staten och arbetsgivarna behöver ta ett ökat ekonomiskt ansvar för löntagarnas fortbildning, exempelvis genom att möjliggöra studier på deltid och distans, och erbjuda goda ekonomiska villkor för den som behöver ta tjänstledigt för att förkovra sig.
Alternativet är att människor inte orkar fortsätta tills det är dags för pension och skoningslöst slås ut från arbetsmarknaden, samtidigt som företag flyttar för att de inte lyckas rekrytera personal med rätt kompetens. Det är inte så vi säkrar morgondagens välfärd.