Tredje veckan i mustaschsekten.
Vad är nytt?
Inte mycket egentligen, förutom att jag känner ett behov av att förvarna mina tinderdejter att jag inte ser ut riktigt som jag gör på bild. Jag ber dem att föreställa sig bild nummer tre fast med en spretig mörk rand ovanför överläppen. Man vill ju inte vara en catfish.
Dock har jag kanske börjat märka av lite mer blickar åt mitt håll.
Jag brukar inte vara den som söker ögonkontakt när jag är ute på språng – jag har gång efter annan fått åtskilliga sms från bekanta som berättat att jag passerat dem utan att hälsa, och varje gång har det varit för att jag helt enkelt inte sett dem i periferin.
Främst undviker jag ögonkontakt i Stockholm, där en kall blick framåt och raska, bestämda steg är det enda som kan få en från punkt A till punkt B inom ramen för ett lagom tidsspann och utan att man helt tappar fattningen.
Men jag har absolut börjat känna mig alltmer utstirrad. Inte konstant, givetvis, men då och då en blick som hastigt vänder sig bort i tunnelbanevagnen, eller ett leende innan man tar och klämmer in sig på fönsterplatsen till en av Mälartågs försenade avgångar.
Man kan få vanföreställningar om att vara med i en reboot av Truman show för mindre.
Uppmärksamheten är trevlig, visst, och jag förstår absolut varför man väljer att pynta fejset med något stort och hårigt. Men på samma sätt som att skaffa barn eller ett konto på Onlyfans kan bli en kvinnofälla enligt vissa, märker jag hur ansiktsbehåring kan bli en riktig mansfälla.
Låt mig utveckla vad jag menar med det:
I veckan pratade jag med en kollega som berättat att hon på en tidigare arbetsplats jobbat med en man som haft en preussare som snirklade sig flera centimeter ut från ansiktet. Hon nämnde ingenting annat om mannen; han var blott sin mustasch.
Att förminskas till enbart sitt utseende är ett av de värsta öden jag kan föreställa mig – att det enda man ska bli ihågkommen som är "han med mustaschen".
Ett scenario värre än döden, nästan.
För visst måste man vilja vara mer komplex som människa än så? Att vilja vara mer än sin mustasch?
För att dra en annan parallell till Stockholms tunnelbanenät: de som färdats längs gröna linjen kanske stött på den ökända Jesustanten. Hon har gjort sig känd för att skrika om Jesus och uppmanat alla inom hörhåll att söka tröst i Gud.
Men vem skulle hon vara utan Jesus? Vad finns kvar bakom den kristna fasaden när krucifixet försvinner?
Vet hon det ens själv?