Ända sedan jag var liten, mycket liten, har jag haft någon sorts fixering vid hår.
Min mamma kan intyga att innan jag knappt hade något eget hår på huvudet så sökte sig mina småbarnsfingrar efter närmaste kalufs. Allra bäst tyckte jag om att dra tunna slingor hår mellan fingrarna om och om och om igen.
Helst skulle håret jag slingrade vara någorlunda svalt, medan mina fingrar skulle vara varma. Fråga mig inte varför jag tyckte det var skönt – det vet jag inte – men det är fortfarande en vana jag håller kvar än idag. Kanske är det kontrasten mellan temperaturerna, kanske är det hur mjukt håret känns mellan fingrarna. Jag vet inte. Men jag kommer fortfarande på mig själv i tid och otid med fingrarna frenetiskt tvinnade i håret.
Håret i min mustasch är för kort för att göra likadant med, fast det erbjuder åtminstone lite variation i fipplandet. Att rufsa runt mustaschen lite i kanterna har snabbt klättrat upp på listan över favorittidsfördriv.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att den är lite i vägen hela tiden.
Den kliar, den sticks, den stör. Eventuellt är det lite som med ens näsa: om man väl börjar tänka på den så inser man att den konstant är där och blockerar en del av ens synfält. Skillnaden är väl att näsan inte går att raka bort.
Häromdagen kom jag till och med på mig själv med att omedvetet försöka dra av den.
"Du kommer väl ha kvar den?" frågade en person som uppenbarligen är ett stort mustaschfan för en dryg vecka sedan. Mitt reflexmässiga svar var "nej".
Jag ser på den lite som en dålig tatuering: vissa dagar kan man se på den med glädje, kanske minnas lyckan man kände när man satt där i den förhållandevis sterila tatueringsstudion och lät nålarna tränga in genom huden – men att tankegången allt som oftast lutar mer åt "vad har jag gjort?"-hållet.
Det kanske är överdrivet dramatiskt, visst, men samtidigt tror jag att många har en stark koppling till sitt hår. Om det då helt plötsligt börjar komma hår på en plats i ansiktet man inte är van vid sen tidigare så lär det säkert ta ett tag att vänja sig vid sin nya självbild.
Men det är alltid värt att pröva något nytt för att undvika total stagnation här i livet, speciellt så här i novembermörkret. Så har du känt dig inspirerad av mitt lilla experiment? Kör! Vad har du att förlora?
Och har inte alla, oavsett kön, någon gång drömt om att lite pillemariskt snurra sina mustaschtoppar?