Och så gick även det här lilla experimentet mot sitt slut.
Jag trodde inte att separationen från mustaschen skulle bli så dramatisk som den blev. Ack så fel jag hade.
Att säga att jag skulle sakna den är nog att ta i, men jag hade helt klart vant mig vid att ha den där.
På torsdagseftermiddagen kom Tony Burden från Näckrosbröderna (den sörmländska föreningen för prostatacancerdrabbade) till redaktionen – med rakapparaten i högsta hugg.
Jag var i trygga händer, ändå kunde jag inte låta bli att känna mig nervös. Tänk om jag inte var redo att återgå till personen jag var innan min glorifierade porrmusche?
Strax efter att dådet var gjort, när jag såg mig själv i badrumsspegeln, kom chocken.
Nu möts jag ständigt av en ung, ung man – nästan ett barn – i spegeln. Har jag alltid sett så här liten ut?
Så frågan då: skulle jag rekommendera andra att skaffa mustasch? Ja, typ. Om du känner att det saknas något i fejset, go for it. Kör på även om du inte tycker att det gör det, om inte annat för att det ger ett lite mer vintage-intryck. Som att man färdats tillbaka cirka hundra år i tiden, till en era fylld av radiopratare med gälla röster och utan oro för det annalkande klimathotet.
Det har även gett mig en ungefärlig inblick i hur det är att vara en storbystad kvinna, då man konstant måste tacklas med blickar som bryter ögonkontakten och söker sig neråt på ett sätt som de tror inte märks. Vid åtminstone ett tillfälle har till och med impulsen att skrika "hallå, mina ögon är här uppe" infallit sig. Det är inte direkt tal om sexuella trakasserier, såklart, men ändå något att ha i åtanke om man inte är van vid den nyfunna uppmärksamheten.
Så här bara några dagar efter att den rykt kan jag inte påstå att jag saknar den riktigt, men det känns helt klart tomt utan den.
Goodbye my moustasche,
Though I never knew you at all.