"Vill du odla mustasch?"
Innan hon vågat ställa frågan hade min nyhetschef varit tvungen att stänga dörren till mitt kontor bakom sig. Hon förstod nämligen att en fråga av den här digniteten behövde hanteras med en viss sorts vördnad.
Det var alltså inte en fråga som hon ställde bara för att hon kanske tycker att jag skulle passa bra i ansiktsbehåring, utan som en pitch till en artikelserie hon tänkt sig.
I samband med november månad väljer flera män världen över att spara ut sin mustasch för att uppmärksamma vanliga åkommor som drabbar just män, till exempel prostata- och testikelcancer.
Mustaschodlandet kommer inte sällan till männens partners stora förtret, som jag har förstått det. Som evigt mustaschlös har jag aldrig behövt tacklas med den diskussionen. Nyss läste jag dock en bok där en bikaraktär bara fick odla mustasch under just november, så något underliggande finns det.
Som singel bör just den delen inte vara något större hinder för egen del. Men det här med att transformeras till att bli en man med mustasch?
Jag?
Det är en fråga som jag knappt vågat underhålla.
Dessutom är frågan i sig så laddad.
Först och främst måste jag ju lista ut om jag är en man med mustasch. Om jag ens har det i mig, det vill säga. För en mustasch är något som bör hanteras med aktning och viss försiktighet. Det är inte, som man kanske kan tro, något man bara kan åta sig att odla så där i förbifarten.
Eller, klart man kan, men man riskerar likväl att framstå som ett fullständigt praktfån.
Jag har sett många män ur min generation begå just det misstaget. Man ser någon bild på typ Paul Mescal från MET-galan och tänker "fan, det där hade jag passat i" med just det där manliga självförtroendet som man hatar att älska och älskar att hata.
Kruxet i det fallet är att det inte är vilken mustasch som helst, utan en mustasch på Paul Mescal. Och verkligheten ser tyvärr ut som så att det som funkar för den mannen, tillika irländska gudagåvan, inte nödvändigtvis fungerar för gemene man.
Alltså: för att kunna odla mustasch måste man också kunna bära den med värdighet.
Nästa fråga blir då hur en eventuell mustasch skulle påverka andra aspekter av mitt liv. Mitt dejtingliv, till exempel? Bör jag redan nu räkna med en månad i celibat?
Det sägs att man som kille ofta har samma eller åtminstone liknande hårväxt som ens morfar. I just mitt fall stämmer det hittills ganska väl. Å ena sidan är jag också rätt nöjd med det, då gubben ifråga fortfarande har gott om hår på hjässan. Å andra sidan har han dock inte riktigt haft någon ansiktsbehåring att skryta med.
Trodde jag, fram tills jag för bara någon vecka sedan blev motbevisad när min ömma moder fick för sig att börja plocka fram gamla fotoalbum. Och där! På ett gammalt familjefoto från hennes barndom ser man gubben iklädd en tämligen präktig preussare.
Det väckte kanske inte hopp, men åtminstone någon form av nyfikenhet. Kan det bli så att jag kan bli en man i mustasch? En nästa Paul Mescal? Kommer jag gå runt och börja snacka engelska med irländsk brytning av bara farten? Troligen inte, men det gör egentligen detsamma.
Så, i morfars fotspår tågar jag in i november. Förhoppningsvis tar jag mig ur månaden med åtminstone något mer värdigt än en glorifierad moppe-musche.