Sådana går inte att få fram så länge han är vid makten. Men Owens omfattande utredning, sammanställd i den 329 sidor långa rapporten, pekar ut Rysslands politiska ledning så tydligt det överhuvudtaget är möjligt under nuvarande förhållanden.
Med hjälp av information i öppna källor, utredningsmaterial från brittiska polisen och egna förhör presenterar han en mycket övertygande berättelse om att Litvinenko mördades 2006 i London av Andrej Lugovoj och Dmitrij Kovtun på uppdrag av ryska staten.
Litvinenko anklagade på 1990-talet chefer i den ryska säkerhetstjänsten FSB för brottslighet, avskedades, utsattes för förföljelse och flydde med familj till Storbritannien. Därifrån fortsatte han kritisera Rysslands säkerhetstjänst och regim. Lugovoj, som också har förflutet i FSB, etablerade en relation med Litvinenko, vann hans förtroende och träffade honom vid flera tillfällen i exilen.
På hösten 2006 mötte Lugovoj och Kovtun – även han gammal FSB-man – Litvinenko i London. Efter ett eller två misslyckade försök lyckades de få i honom en dödlig dos av det radioaktiva materialet polonium 210, menar utredaren. Medlet placerades i en kanna te som Litvinenko drack av under ett möte med Lugovoj och Kovtun.
Det är många vägar som leder till den slutsats som Owen drar. Den tydligaste är det skarpa spår av polonium 210 som Lugovoj och Kovtun har lämnat efter sig i London. Men det finns även annat, som motstridiga och vilseledande uppgifter från de två misstänkta. Exempelvis har Lugovoj hävdat att det var Litvinenko som ringde honom och bad om ett möte, medan telefonloggar visar att samtalet ringdes av Lugovoj. Han och Kovtun har också vägrat samarbeta med den brittiska polisens utredare.
För att binda mordet till den ryska staten följer Owen en indiciekedja som även den är stark. Det handlar om motiv, tillvägagångssätt och den ryska regimens uppträdande efteråt.
Lugovoj och Kovtun hade inga personliga motiv att mörda Litvinenko.
Mordvapnet är sofistikerat. Polonium 210 är lätt att spåra eftersom det är radioaktivt – om man vet att det ett sådant medel man letar efter. Det var långt ifrån ett självklart beslut av läkare, förbryllade över Litvinenkos symtom, att ta hans prover till ett laboratorium för Storbritanniens kärnvapenprogram. Om syftet var att använda ett giftmedel som aldrig hittas i kroppen är polonium 210 något av det bästa. Det är dessutom mycket ovanligt och bara stater har kapacitet att tillverka det.
Om så den ryska staten inte var inblandad i mordet borde inget hindra en utlämning av Lugovoj och Kovtun till Storbritannien. Moskva har vägrat, liksom man har förhindrat de brittiska utredarna att förhöra de två i Ryssland. Lugovoj har i stället gjorts till ledamot av det ryska parlamentet och fått förtjänstmedalj av Putin.
Ett av få sätt som återstår för att kontra Robert Owens slutsatser, är att sprida tvivel kring Litvinenkos person. Vem var han, egentligen? Vilka umgicks han med? Vem gjorde han sig ovän med?
Det är vad Aleksej Sachnin och Per Leander – två skribenter som ofta intar ståndpunkter som är fördelaktiga för Moskva – gör i en artikel på Aftonbladet Kultur 22 januari. Kålsuparteorin är att Litvinenko blev offer för ett oligarksystem som han själv var med och skapade i sin egenskap av FSB-officer. Hans vänskap med oligarken Boris Berezovskij, även han landsflyktig i London och död 2013, lyfts särskilt fram.
Litvinenko har visserligen gjort en del egendomligheter, som att hävda att Putin är pedofil utan att redovisa några hållbara belägg. Historien om Litvinenkos sista tid i Ryssland är dock en historia om en officer av medelhög rang som desperat söker förändra sin organisation, FSB, som ägnar sig åt kriminalitet, allmänt maktmissbruk och utvecklas till en stat i staten. Han går den formella vägen, stöter på patrull där och ser ingen annan väg än att offentliggöra sin kritik, väl medveten om den personliga risken.
Litvinenko var en för lättviktig figur för att kunna påverka systemet och allt för hederlig för att acceptera sakernas tillstånd. Det var det som bestämde hans öde.