I veckan tillsattes kommittén om den framtida svenska migrationspolitiken – en parlamentarisk utredning där alla riksdagspartier finns med.
Dess namn är något missvisande. Uppdraget berör bara en del av migrationspolitiken – ett antal frågor som rör asylinvandringen. Andra migrationspolitiska frågor, som regler för arbetskraftsinvandringen, möjligheter att återkalla uppehållstillstånd som ges på fel grunder, krav för att få svenskt medborgarskap och hantering av uppenbart ogrundade asylansökningar kommer att hanteras i separata utredningar.
Det finns en poäng med att göra denna åtskillnad rent språkligt. Om vi talar om flyktingar och asylsökande är det bättre att kalla det just flykting- eller asylpolitik, för att inte blanda ihop det med annan typ av invandring.
Den relativt korta utredningstiden – ett år – talar för att vi under denna mandatperiod får en lagstiftning på plats som håller ett tag. Det gäller samtidigt att se lurigheterna i en del politikers tal om värdet av bred förankring och långsiktighet. I vissa fall är det ett sätt att flytta fokus från egna kortsiktiga beslut. Ingen tvingade S, MP, M och SD att rösta igenom en snabbt ihoprafsad och illa genomtänkt tillfällig asyllag, när antalet asylsökande redan hade minskat kraftigt.
I andra fall – som när M vädjar till S om att komma överens – är det ett desperat rop från dem som är på väg att förlora den politiska striden om flyktingpolitikens inriktning. Att politiken kommer att liberaliseras ligger i direktiven och i Januariavtalet mellan S, MP, C och L.
När allt kommer omkring är asyllagar som vilka lagar som helst. De gäller till dess att en riksdagsmajoritet vill ha det på något annat sätt, på grund av åsiktsbyten, förändringar i olika sakförhållanden, men även av taktiska skäl. Så kommer det att förbli.
Fördelen med den här typen av utredning är att den kan ge mer noggrann lagstiftning, med mindre behov att lappa och laga i efterhand, och att den tvingar alla partierna att förhålla sig till policy. Det ges mindre utrymme att reducera flyktingpolitiken till fluffig retorik.
En övergripande fråga som kommittén ska analysera är vilka faktorer som styr att människor söker asyl i Sverige. Det är inte en dag för tidigt. Utgångspunkten i debatten har hittills varit att det råder en rak relation mellan svensk asyllagstiftning och andelen asylsökande som kommer hit.
Det mesta tyder på att så inte är fallet. Asylbedömningen och villkoren för att få stanna i Sverige bidrar självklart, men lika viktiga faktorer – förutom den faktiska möjligheten att resa ända till norra Europa – är mottagningssystemet, asylprocessen, förutsättningar för etablering och Sveriges allmänna rykte som land.
Det faktum att asylsökande kan bo relativt bra, utan rörelserestriktioner, får kostnadsfritt juridiskt biträde, i de flesta fall har rätt att arbeta och att Sverige ses som ett mycket bra land för den som vill starta om, med ett gott socialt skyddsnät och kostnadsfri utbildning, betyder rimligtvis desto mer.
Få eller inga svenska politiker vill, på goda grunder, ändra något av ovanstående. Alltså har de som velat bromsa dragit kraftigt i den enda spaken som återstår – utlänningslagstiftningen – trots att skärpningar har en begränsad effekt på antalet asylsökande, men drabbar vissa grupper oproportionellt hårt och motverkar integrationen.
Exemplen är många. Den mer restriktiva tillämpningen av grunden ömmande omständigheter har fått allvarliga, ofta ödesdigra, konsekvenser för människor. Iryna Zamanova från Ukraina, som miste benet på grund av terrordådet på Drottninggatan, hade haft bättre förutsättningar att stanna i Sverige med den tidigare lagen.
Dagens Nyheter berättade förra året om Ahmad från Irak som behövde en hjärttransplantation men vägrades eftersom eftervården är livslång medan ett eventuellt uppehållstillstånd skulle vara tillfälligt. Alltså kunde inte vården prioritera honom. Ahmad avled i oktober.
De tillfälliga uppehållstillstånden förlängs närmast med automatik, med en beviljandegrad nära hundra procent, eftersom skyddsbehovet i praktiken är permanent. Det de mer än annat åstadkommer är proppar i asylhandläggningen, oro och stök i etableringen, då en rad offentliga stödinsatser måste ha samma längd som uppehållstillstånden.
Den gamla ordningen med permanenta uppehållstillstånd som det normala vid asyl, verklig rätt till familjeåterförening och en säkerhetsventil i form av en humanitär skyddsgrund byggde på årtiondens erfarenheter av vad som fungerar bättre och sämre. Låt Sverige återgå till det.
Till sist. En liberalisering av lagstiftningen måste följas av nya och positiva beslut för många av de flera tusen människor som har fått asylavslag men som aldrig kommer att lämna Sverige. Det är praktiskt ogörligt och ibland direkt livsfarligt för dem med utvisning. Då är det mest humana att låta dem stanna.