Om människorna i städer som med artilleri slogs sönder till betongfragment och grushögar.
Kanske delas det Nobelpriset ut någon gång. Men troligen inte.
Den vackraste visan om kärleken kom aldrig på pränt, enligt Ture Nermans förr så kända sång, om Parisstudenten som dog i en skyttegrav i Flandern. Så är det också med litteraturen om förtryckets svartaste tider. De som skulle skrivit, de få som hade kunnat, försvinner ofta bland massgravarnas namnlösa offer.
Chansen är smal att vi får läsa ett skönlitterärt verk av någon som genomlevde Daeshs – alias IS – massakrer, kvinnorov och slavhandel i norra Irak förra året. Eller massmorden på svarta i Darfur, de som regimen i Sudan fick utförda.
Vittnen finns. Pressen har kunnat berätta. Vare sig stater eller medborgare kan påstå att inget kunde vetas. Men stor litteratur är en sipprande rännil av sällsynta, ömtåliga gåvor.
I förrgår dog Imre Kertész. Han räddades av tillfälligheter undan högerextremismens dödsfabriker och dödskult under andra världskriget. Hans böcker blev just sådana gåvor, till hjälp för minnet och frihetsviljan.
"Kaddish för ett ofött barn" är den mest kända. Kaddish är en judisk bön. Den läses vid dödsfall och begravning.
Nobelpriset fick han 2002. Något mer att tänka på är hur han länge hindrades att komma i tryck. Kertész hade 1944 turen att forslas vidare från Auschwitz till ett mindre dödligt slavarbetsläger. 1945 åkte han hem till Ungern, blev journalist och förlorade med tiden jobbet då kommunisterna likriktade pressen. Han levde fattigt på att skriva ofarliga saker för brödfödan, började på sina stora verk 1960, men kunde bara få enstaka böcker utgivna före Berlinmurens fall. Sedan blev han upptäckt i väst och översatt.
Under Nikita Chrustjevs töväder fick Alexander Solsjenitsyn 1962 en lång novell om en dag i sovjetiskt slavläger tryckt i en litterär tidskrift i Moskva. Nästan allt annat han skrev kunde tryckas i Ryssland först efter 1990.
Mindre känd, och nästan än mer av tankeställare, är den långa tystnaden om Varlam Sjalamov och hans "Berättelser från Kolyma".
Så heter en flod i bortersta Sibirien. Floden gav namn åt stora slavarbetsläger vid främst gruvor, med omkring en halv miljon trälar. De arbetades till döds, i en takt som liknar Västindiens sockerplantager på 1700-talet, som krävde ständiga nya tillskott från slavhandlarna.
Det uppskattas att omkring två miljoner dödades i Kolyma. En som av en slump överlevde var just den betydande författaren Varlam Sjalamov (1907-82). Hans noveller om livets brutalitet i slavarbetslägret hör nu till den ryska litteraturens nya klassiker. Han skrev dem efter att ha blivit fri från läger och förvisning i mitten på 50-talet.
De sipprade ut som otryckta samizdat-skrifter, från 1966 även till väst. De bidrog i hög grad till att massdödandet i Kolyma uppmärksammades, även om viljan att blunda var stor under vågen av diktaturdyrkan och nackskottsromantik vid västliga universitet.
Från 1978 fanns boken i flera västliga översättningar. Under Gorbatjovs glasnost-tid gavs den ut i Ryssland 1987. I Sverige dröjde det 16 år till. Ett litet förlag, Ruin, gjorde då det som de stora lyckats låta bli i 25 år.
Så kan det gå för dem som skriver efter att på närhåll ha mött vår tids förtryck, diktaturer, tortyrkammare och folkfördrivningar. De kan sluta i massgrav, som kurderna Saddam lät deportera och skjuta.
De kan tystas av censur även om de kommer levande igenom.
De kan bli olästa och oöversatta även om de skriver något viktigt eller rentav lysande. Alltid finns de som tänker efter förtryckarnas mönster.
Nu inte minst de som utmålar de vinddrivna offren som representanter för dem som förtryckt och fördrivit dem: Som om Inre Kertész först varit nazistiskt och sedan kommunistiskt smittbärande.
Dagens extremhöger kommer att vilja inte veta. Så som 70- och 80-talens extremvänster ville inte veta om de två miljonerna som dog i Kolyma.