Vattenfall bytte karaktär, från redskap för industrilandet Sveriges försörjning med klimatvänlig ström, till instrument för tysk fossilinriktad energipolitik.
I Tysklands elförsörjning 2001 stod brunkolen för 155 TWh (alltså 155 miljarder kilowattimmar). År 2015, efter 14 år av allt mer spridd insikt om klimathotet, svarade brunkolen fortfarande för 155 TWh av elen som genererades i Tyskland. Det var ingen tillfällighet, utan en tysk politisk prioritering.
Det finns de som har tysk energipolitik som föredöme. De vill riva upp den energipolitik Sverige haft från 1970-talet till i dag, och göra svensk energipolitik långt mer tysk.
De är på väg att lyckas. Flera av Sveriges största kraftverk, som ger el utan koldioxidutsläpp från driften, är på väg mot stängning. Bortfallet kommer främst att mötas av ökad eldning av kol i bland annat Tyskland.
Handeln med el kommer att byta riktning. I stället för att nettoexportera koldioxidneutral el kommer Sverige att nettoimportera koldioxidtung el – den helt i särklass största klimatpolitiska förändringen denna mandatperiod. Det strös slagord om ett land fritt från fossilberoende. Men det största som görs är att klimatvänlig eltillförsel byts mot ökad koleldning i grannländer.
Om detta var det rätt tyst då riksdagen i tisdags debatterade att Vattenfall vill sälja brunkolet. "Det viktigaste klimatbeslutet den här kammaren kanske någonsin fattat", påstod Jonas Sjöstedt (V). Lite klurigt formulerat. Osanning utan att han rakt av ljög.
De klimatpolitiskt mest betydelsefulla besluten i Sveriges riksdag var ju de om vattenkraftverk och kärnreaktorer. Därför är Sverige nu världsbäst av industriländerna på klimatneutral elförsörjning, Landets hela produktion har en utsläppsnivå i förhållande till befolkning och ekonomi som är bara cirka hälften av Tysklands. Men förutom avgörandena kring 1980 togs nästan alla de vikigaste besluten i Första och Andra Kammaren, inte i enkammarriksdagen.
Jonas Sjöstedt framställde det som att Sverige avgör om brunkolet stannar i marken. Miljöpartisterna insåg – som statsråd – av allt att döma att det avgörs i Tyskland, inte av vem som äger. Innan Åsa Romson (MP) hade tvingats sluta som minister sade hon till Dagens Industri att inte ägaren utan utsläppen är det viktiga och att de styrs av EU:s utsläppshandel. Hade hon och andra haft ryggrad nog att stå för det på sin egen partikongress, och låtit bli att vifta med kolbitar på valmöten, så hade hon och MP sluppit bli hunsade av Jonas Sjöstedt.
Men de ville ju inte medge vad det betyder när svensk energipolitik blir mer tysk: på kortare sikt ökade klimatskadliga utsläpp, i förlängningen avindustrialisering och undergrävd välfärd.
Vad Tyskland gjort från 2001 till 2015 är att tillföra 68 TWh ny el från vindkraft, 41 TWh från biomassa och 38 TWh från solceller, men ändå låta brunkolseldningen fortsätta för högtryck. I stället har de stängt av 47 procent av sin kärnkraft, och är på gång att koppla bort resten.
50 TWh el har gått utomlands, vind och sol har ju ökat utbudet av effekt då behovet varit lågt. Klimatpolitiskt har satsningen på förnybart använts på alldeles missriktat sätt. Detta har förvärrats av att de byggt fast sin industri och husuppvärmning i fossilgasberoende.
Om man tror att Sverige genom att avskeda mängder av arbetare, stänga gruvorna och koppla bort baslastförsörjningen ur Tysklands elnät skulle kunna tvinga ett tio gånger större land att byta energipolitik har man inte en realistisk bild av maktförhållandena.
Däremot innebär en strategi att behålla ägandet en stor risk att det tio gånger större landet låter de svenska skattebetalarna bära en besvärande del av de stora omställningskostnader som förr eller senare kommer, när Tysklands ohållbara politik måste omprövas.