Han förstod att det demokratiska partiet i USA undergrävde sina egna möjligheter om det drogs för långt åt vänster av sina egna aktivister.
För att översätta till i dag: De som vill ha senator Bernie Sanders som kandidat skulle, om de fick avgöra, i själva verket servera presidentämbetet till republikanerna.
Bill Clinton förstod att göra sig trovärdig i breda mellangrupper. Han var dessutom en utmärkt talare och en skicklig politiker med passionerat intresse för utbildning och andra sakfrågor. Men det hade inte hjälpt om han inte hade förstått att erövra mittfältet.
För de konservativa som allt mer hade tagit över det republikanska partiet var Bill Clinton en farlig kandidat. Han vann också. Från 1968 till 1992 hade det demokratiska partiet endast haft presidentposten i fyra år, efter att Jimmy Carter vunnit ett par år efter att Richard Nixon tvingades avgå.
Bill Clinton gjorde slut på 24 år av nästan oavbruten konservativ dominans i amerikansk politik. Det var ganska oväntat. Som guvernör i Arkansas hade han inte haft någon nämnvärd roll i politiken på nationell nivå.
En del mer hänsynslösa och intensivt antiliberala grupper på högerkanten började lägga stor kraft på att hitta verkliga och påhittade saker som de kunde smutskasta Bill Clinton med. Först letade de i Arkansas, en liten avkrok till delstat med mycket person- och andra konflikter, och ett ställe där guvernören hade många fiender och inte alltid varit så försiktig själv. De sköt in sig på privatliv, affärskompanjoner och pengafrågor.
Dessutom fick de avsmak för hans begåvade hustru, en välutbildad yrkeskvinna med starka uppfattningar om jämställdhet – och med den i USA ganska vanliga förankringen i progressiv och frisinnad metodistisk kristendom.
Den ström av tillmälen, hån och lortprat som Donald Trump nu öser över Hillary Clinton, från talarstol och twitterkonto, är till stor del en upprepning av det intensiva hat mot henne som har pågått i stort sett oavbrutet sedan 1992. Det innehåller en mängd rent strunt, som tuggas om och dyker upp även i Sverige – där de lösligaste och mest ogrundade påhopp kan bli kvällstidningsnyheter, senast satte det spår i Aftonbladet.
Det är inte bara partipolitik, och inte har det sin grund i att Hillary Clinton skulle vara särskilt vänster. Hon hör hemma i den liberala mittfåran, i in- och utrikespolitiken.
Vad det också handlar om är ett hat mot feminism och mot kvinnor med kraft, åsikter och vilja att vara med och bestämma. I Carl Bernsteins – den legendariske Washington Post-journalisten – bok om Hillary Clinton från 2007 gör historikern Doris Kearns Goodwin en belysande jämförelse med president Franklin Roosevelts mycket aktiva och reformsinnade hustru Eleanor. Hon sågs inte av den tidens konservativa som något verkligt hot. Hon var så originell, tanken att deras egna hustrur skulle börja se henne som ideal och förebild föll dem inte in.
Hillary Clinton däremot steg fram på scenen – bestämd, begåvad, ambitiös och dessutom stilig – 1992, när jämställdheten mellan könen i USA kommit längre men ännu var osäker och sårigt konfliktskapande.
Hon blev en symbol för vad konservativa såg som aggressiva kvinnosakskvinnor, med vilja att ta över och bestämma. Vapnet från höger mot makarna Clinton blev juridiska utredningar som sattes igång och missbrukades långt över rättshaveriets gräns, men gång på gång till sist rann ut i sanden. Detta har fortsatt efter Hillary Clintons tid som utrikesminister. Senast har man försökt göra sak av hennes e-posthantering på utrikesdepartementet. Det spekuleras fortfarande i att med ett åtal för något slags påstått tjänstefel kunna sänka hennes presidentkandidatur, även efter att hon nu vunnit primärvalen.
Men en stor skillnad mot 1992 är att nu har hon meriterat sig av egen kraft. Hon har imponerat stort under åtta år som senator, och sedan som Barack Obamas utrikesminister i fyra år.
En annan skillnad är att motkandidaten den här gången inte är en gentleman som George Bush den äldre 1992. Donald Trump är en okunnig flåbuse och mobbare. Han har personligen finansierat och deltar nu själv i sådana spottloskekampanjer som ytterflygeln under över 20 år riktat mot Clintons och mot Obama.
Inte bara skillnaden mellan kandidaterna, utan också mellan de två partierna, är en annan – mer ödesmättad – än 1992.