Dödsrunor och nyhetsartiklar framställer den i lördags avlidne Ian Wachtmeister, en gång partiägare (NYD), som slagfärdig, okonventionell, men rätt oförarglig.
Förljuget är ordet. Ian Wachtmeister var en uppenbar högerextremist, i båda försöken att grunda och leda nya riksdagspartier, 1991 och 1998. Men liksom Lars Werner, partiledare i V(PK) 1975-1993, hade han väldig nytta av att även framstående journalister blundade, suddade till det, teg och förteg.
Lars Werner stod på sovjetdiktaturens partikongress i Moskva och hyllade enpartidiktaturens landvinningar. Ian Wachtmeister hade inga motsvarande kongresser att åka till. Men han presterade annat. Exempelvis framhöll han Polen som positivt exempel på etnisk renhet. Detta beror på att miljoner judar mördades av Europas mest beryktade högerextremister.
Men Ian Wachtmeister fick aldrig några riktiga medieproblem med yttrandet om det etniskt rena Polen – eller med andra uttalanden som skulle ha medfört att en partiledare i ett vanligt parti hade kölhalats i tv-ruta och spalter. Lars Werner och efterträdaren Gudrun Schyman behandlades med en hänsynsfullhet som även kom Ian Wachtmeister, och för den delen även hans politiske efterföljare Jimmie Åkesson (SD) till del.
Hade det bara varit tillfällig diskretion vid själva dödsfallet hade det inte varit något att skriva om. Men i fråga om såväl Werner som Wachtmeister är det mångårigt överslätande och tigande om extremism som fortsätter även vid dödsfallen. Förre tv-reportern K G Bergströms beundrande minnesartikel om Ian Wachtmeister i Expressen skulle duga som läroboksexempel på urskuldande och selektivt minne som resulterar i historieförfalskning. En tweetav Carl Bildt om "färg och liv" och "varm" och "engagerad" var inte bättre.
Ian Wachtmeisters båda partiförsök misslyckades. Första gången gick det inte lika fort. Då lierade han sig med Bert Karlsson, snyltade till sig ett partiprogram från en näringslivsbetald tankesmedja, rafsade ihop en riksdagsvalsedel och fick ett antal mandat med spektakel och högerpopulistisk missnöjesagitation. När partiet var på plats i riksdagen dök det upp extremism och rasism som det inte skyltats lika öppet med i valrörelsen.
När Wachtmeisterville stänga gränsen för flyktingarna undan de serbiska etniska fördrivningarna i Bosnien skadade det partiet, som hann visa sin hemvist på yttre högerkanten, men saknade stabil organisation. NYD föll 1993-94 sönder i bråk och kaos. Wachtmeister själv hoppade av.
1998 var det dags för "Det nya partiet" där han var frontfigur för en samling ljusskygga rasistiska högerextremister. Det föll platt, men spelet bakom den partibildningen kom senare fram i ljuset, i artiklar i Dagens Nyheter av Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg.
Ian Wachtmeister hade inte tillgång till nätsoldater och nättroll, Han hade inte heller som SD – eller VPK – en krets av internationella broderpartier omkring sig. Det högerextremismen mest lärde sig av Wachtmeister var orsaken till haveriet. SD har inte bara djupare ideologiska rötter, utan organiserades mer som ett kommunistparti, med utrensningskommission och hårt centralt grepp. Därmed kan partiledningen styra, och vid behov offra gräsrötter, och även riksdagsledamöter, om de stör ritningarna.