Och så bör det förbli.
Men det tycker inte alla. Titt som tätt kommer förslag om att barnbidraget ska behovsprövas, nu senast från några riksdagspolitiker, vilket Ekot rapporterade om i morse.
Vid en första tankevända låter det bra. Varför ska miljonärer få 1 250 kronor i månaden per barn, plus eventuella flerbarnstillägg?
Vid ett andra varv uppstår frågan vad barnbidraget ska vara. En del av samhällets yttersta skyddsnät, i stil med socialbidraget och bostadsbidraget som garanterar alla familjer en viss lägstanivå, eller en del av den allmänna välfärden?
I Sverige har vi kört på det senare sedan 1948, då det behovsprövade barnbidraget ersattes av ett generellt. Därmed försvann ambitionen att använda barnbidraget för att utjämna inkomstklyftor.
I stället ska det kompensera för skillnaden i försörjningsansvar mellan de som har barn och de som inte har det, och barnbidraget bör snarare jämföras med den avgiftsfria grundskolan, sjukvården och barntandvården än med bostadsbidraget.
För även om många medel- och höginkomsttagare skulle kunna betala hela eller delar av barnens skolgång och tandreglering ur egen ficka, är det få som anser att tillgången till den generella välfärden ska inkomstprövas.
Dels för att medelklassens vilja att betala skatt, med all rätt, sjunker om de känner att de betalar två gånger – först via skatten och sedan privat – vilket skulle urholka den generella välfärden.
Dels för att behovsprövade förmåner och bidrag, som bostadsbidrag, har skadliga marginaleffekter, eftersom varje intjänad krona kvittas mot färre från staten eller kommunen. Därmed blir det mindre lönsamt att gå från bidrag till arbete och från deltid till heltid.
Därför är behovsprövade barnbidrag raka motsatsen till både arbetslinjen och idén om den generella välfärden, och skulle mot vad man först kan tro inte slå hårdast mot höginkomsttagare som nekas ersättning.
I stället blir det de som vänder på varenda krona som betalar det högsta priset.