“Putin enligt Oliver Stone” är en dålig dokumentär, och ett ännu sämre publicistiskt beslut. Det är mer än en gång som stämningen är uppsluppen mellan filmregissören Oliver Stone och Rysslands president Vladimir Putin. I dokumentärserien, som spänner över fyra timmar, samtalar de om allt från filmen “Dr. Strangelove” till Ukraina.
Stone följer med till hockeyarenan, in i Kreml och han blir guidad genom tsarpalatset.
Den som bara tittar passivt får ett ganska bra intryck av presidenten. Han är ödmjuk, trevlig, ofta resonerande och alltid ute efter samförstånd och dialog med sina partners. En sådan händelse som annekteringen av Krim var i själva verket en folklig resning mot en illegitim statskupp, vilket folkomröstningen som följde bekräftade.
Just den typen av lögner i historieskrivningen blir förstås extra tydliga för den som på förhand är förberedd på Stones och Putins gemensamt uppbyggda Potemkin-kulisser.
Men här finns också problemet med programmen. Även om de flesta säkert kan förstå att Putin skarvar ibland blir alla påståenden som görs i förbifarten sammantaget en närmast ogenomtränglig dimridå att försöka nå igenom. Halvsanningar blandas med rena påhitt och konspiratoriska utfall – allt i en lågintensiv, malande ton.
Putin ifrågasätts sällan, och när det händer är det bara för att ge honom chansen att förtydliga argumenten, innan Stone återgår till att nicka instämmande.
För en vanlig tittare blir det helt enkelt enormt svårt att veta vad som är sant och vad som är desinformation. Sveriges Television har motiverat publiceringen med att de sänt fyra minuters problematiserande intervju med utrikeskorrespondenten Bert Sundström, innan det första avsnittet (sändes 13/8). Dessutom har de vid andra tillfällen visat “otroligt mycket kritiska filmer om Putin och ryska staten”, som Axel Arnö, projektledare på SVT, uttryckte det.
Det räcker inte för att försvara en sådan här utsändning.
Dels finns det inga garantier för att de tittare som ser Oliver Stones dokumentär sett det inledande introt eller några andra, mer kritiska inslag. Dels klingar påståendet tomt:
I december 2016 visade SVT:s "Dokument utifrån" filmen “Rysslands återkomst”, som fick kritik för att på ett liknande sätt framföra ryska propagandamyter om tiden efter Sovjetunionens fall.
Och våren 2017 visades “Ukraina – revolutionens mörka sida” som för fram konspirationsteorier om USA:s stöd till fascister under Majdan-revolutionen 2013.
Bara genom de två exemplen borde den Putin-vänliga kvoten vara fylld, om det nu fanns en sådan.
Men framför allt borde Sveriges Television inse att sanning och journalistisk faktagranskning inte ska vara föremål för resonemang av typen “å ena sidan, å andra sidan”
“Putin enligt Oliver Stone” är ett dåligt och bedrägligt verk som borde ha kastats i papperskorgen.
I stället har Sveriges Television ännu en gång gjort sig till megafon för den ryska propagandamaskinen.
Joakim Broman, tidigare medarbetare i Upsala Nya Tidning, tjänstgör nu på Liberala Nyhetsbyrån.