Inlägget var varken första eller sista gången som L-ledaren markerade mot Sverigedemokraterna. Några dagar tidigare, under politikerveckan i Järva, hade han lovat sina söner, som är adopterade från Sydkorea, att aldrig medverka till att SD får makt.
Däremot var det troligtvis första gången som Björklund definierade avståndet till extremisterna som en liberal huvuduppgift. Alltså som viktigare än huruvida exempelvis skatter eller offentliga utgifter justeras upp eller ner, även om det inte råder några tvivel om var Liberalerna står.
Det är precis här, i valet mellan vad som är viktigast och näst viktigast, öppningen för ett blocköverskridande samarbete finns. Det är när liberaler och socialister släpper devisen ”det är ekonomin, dumbom”, och blickar hundra år bakåt i tiden, till 1917 då de bildade regering och klubbade igenom allmän och lika rösträtt, de gemensamma dragen blir tydliga.
Konturerna klarnar ytterligare i det senaste numret av Liberal Debatt, där den liberala idétidskriften, tillsammans med sin socialdemokratiska motsvarighet Tiden, i ett gemensamt temanummer skissar upp möjligheter och utmaningar för en favorit i repris. Steg två är ett samordnat seminarium i början av Almedalsveckan, som går under namnet ”Frihet och jämlikhet – kan liberaler och socialdemokrater mötas?”, där bland annat Tidens chefredaktör Jesper Bengtsson från Flen deltar.
För liberaler handlar det ytterst om att välja. Antingen anpassar man sig till en konservativ version av vad det innebär att ha en borgerlig identitet, där huvudfienden i Sverige bara kan vara socialdemokratin, och låter ett antal ekonomiska konfliktfrågor trumfa allt annat. Eller så väljer man att minnas det som en gång förenade socialdemokrater och liberaler: att vara progressiva krafter som står upp mot antidemokratiska värderingar och kämpar för individens demokratiska rättigheter.
Det är fullt förståeligt att en del liberaler med allmänborgerlig självbild, som av tradition har fokuserat på att distansera sig från S, har svårt att bryta det invanda tankemönstret. Särskilt när S ibland tycks äta samarbetspartners till frukost.
Men när spelplanen ändras kan inte schismer från de senaste decennierna tillåtas överskugga helheten, något som ställer tydliga krav på Stefan Löfven (S), som måste visa att samarbete betyder just samarbete. Inte att en bestämmer, medan övriga tackar för att de får sitta med i rummet. Det gäller i synnerhet när många inblandade ställer sig tveksamma till den nya partnern, och partierna glider åt olika håll längs höger-vänster-skalan.
Det senare är ingenting anmärkningsvärt. Partier har alltid rört på sig och bytt positioner, varpå den politiska mittpunkten flyttas, precis som skiljelinjen för möjliga och omöjliga samarbeten.
Därför vore det illa om årets Almedalsvecka blir en repris av förra årets arrangemang, som kunde liknas vid ett omskolningsläger i svenska värderingar. I stället bör liberala partier och företrädare ägna sommaren åt att slå sina huvuden ihop, upprätta en prioriteringslista och definiera var den liberala gränsen för det acceptabla går.
Startskottet kan gärna vara måndagens tal av Jan Björklund.