Krönika ”You think you’ve been suffering, but suffering is mine. As lonely as you are, it ain’t bad as mine” sjunger Charles Bradley med sin karaktäristiskt kvidande röst i nya singeln "Lonely as you are". Och Bradley visste mycket om lidande och ensamhet.

När han fick sitt genombrott vid 62 års ålder hade han levt större delen av sitt liv i fattigdom och varit hemlös i flera omgångar. Han var grav dyslektiker, han hade misshandlats och utnyttjats, hans storebror hade mördats och han själv hade sånär strukit med efter att ha behandlats med penicillin som han var allergisk mot. När "Lonely as you are" spelades in 2017 så förde han en hopplös kamp mot cancern som spred sig i hans kropp. Några månader senare var han död.

Jag har ganska lätt för att falla i gråt. Jag kan börja grina på konserter, när jag ser mina barn leka i solskenet, när jag träffar ledsna elever på skolan där jag jobbar eller när biljäveln går sönder. Mest gråter jag när jag ser på film. Till exempel när jag och ungarna kollar på Emil i Lönneberga och Emil trotsar den grymma Kommandoran och sin oberäkneliga psykopatfarsa för att hjälpa stackarna i fattighuset och bjuder in dem på tabberas i Katthult. Det är så fint och osjälvisk så man kan dö! För att inte tala om när han ger sig ut i snöstormen för att rädda Alfred som håller på att förgås i blodförgiftning. Jag blir lika rörd varje gång!

Artikelbild

Niklas Linder.

Jag har blivit lite blödigare på äldre dar, men jag känner mig fortfarande fånig när jag gråter inför andra. Lite är det väl nån machogrej som sitter kvar. Killar gråter inte, såvida de inte tagit VM-guld i hockey eller nåt. Men det har också varit en överlevnadsstrategi. Jag minns när jag gick i sjuan och fick höra de bevingade orden, ”Det är inget roligt att slå dig Niklas. Du gråter ju aldrig”. Att inte visa känslor blev sätt att undvika oönskad uppmärksamhet och slippa få spö.

Nu skiter jag i det. I slutet av låten talar Charles Bradley till sin mamma. Hon övergav honom när han låg i vaggan och då de återfått kontakten flydde han från henne av rädsla för att hon skulle skada honom. Ändå fortsatte han att älska henne och när de återförenats ytterligare en gång vårdade han och försörjde henne. När han nu vädjar till henne att möta honom vid himlens portar rinner tårarna nerför mina kinder. Det är en sliskigt sorglig sång, men också trösterik. För den minner om att det går att resa sig från botten, men också om att hur jävligt livet än kan tyckas vara så är det förmodligen inte lika jävligt som Charles Bradleys.