Benny Andersson om sina Eskilstunaminnen

ABBA-Benny Andersson började plugget i Fröslunda och regissören Lars Rudolfsson spelade teater på stans gator och torg under nästan hela 70-talet.

– Jo, jag har faktiskt varit tillbaka och kikat på Hästskobacken 10 där vi bodde på 1950-talet, berättar Benny Andersson när vi ses på hans kombinerade kontor och studio i flottans gamla magasin på Skeppsholmen i Stockholm.

Byggnaden är oansenlig och bara ett pyttelitet M för Monomusic på dörren signalerar att härinne jobbar en av musikvärldens allra största.

– Det behövs ingen stor skylt, man vet ju var man bor, säger Benny Andersson.

Lika lätt att hitta hem hade han när han som sexåring - han är född i december - började i skolan hösten 1953.

– Klassrummet låg i bottenvåningen på vårt hus så jag tog hissen ned till skolan. När dagen var slut åkte jag upp igen och bytte om. Det skulle vara olika kläder i skolan och på fritiden på den tiden.

– Särskilt minns jag en gång när jag åkte upp och bytte om skoldagen var slut - och inte ville gå in i klassrummet igen. Jag var ju faktiskt bara sex år, urskuldar sig Benny Andersson så här 66 år senare.

Annars är minnena från Eskilstunatiden inte särskilt glasklara, förutom att det var här han drack sin allra första coca-cola. Sånt minns man. Men utan att ta i alltför mycket går det ändå att påstå att det var i Fröslunda hans briljanta karriär fick sin första skjuts.

– Det var när vi bodde på Hästskobacken som jag fick mitt första dragspel, när jag fyllde sex år. Jag har det fortfarande kvar, det står på ABBA-museet.

Både pappa och farfar var dragspelare så det var klart grabben också skulle ha ett.

– Nej, det var ju stort och ett knappspel. Jag fick ett pianodragspel, de tänkte kanske att det var lättare lära sig spela på. Och det hade de alldeles rätt i!

– Första låten jag lärde mig var " När näckrosen blommar". Den var rätt lång och komplicerad, men jag lärde mig den. Jag tror man känner ganska direkt om man har fallenhet för något eller inte. Om man tycker om det man gör så betyder väl det "Jag förstår det här, jag kan det här".

– Ja, det kan jag väl säga.

Några år senare skaffade familjen ett piano. Farfar och farmor hade sålt sitt hus i Danderyd och satt över tusen kronor var på Bennys och hans systers bankkonton.

– Då var mamma så klyftig och sa: Vi köper ett piano till båda två. Tack och lov!

Enligt Benny, som då hunnit bli 10 och flyttat vidare till stockholmsförorten Vällingby där pappa fått nytt jobb som byggnadsingenjör på Svenska Bostäder, var övergången från dragspel till piano ingen större omställning:

– Det var bara att lägga det ned liksom. Och så träna lite.

– Ja, jag spelade varenda dag och det gör jag fortfarande. Ägnar man tid åt samma sak i 40 år så vore det väl fan om det inte blev något. Jag tror att vem som helst kan göra samma sak.

– Ja, men alla gör ju inte det. Men om man sitter och övar och lär sig mer och mer så blir man triggad och märker att man utvecklas. Det handlar bara om att lägga ned tid på det. Men då måste man känna att det betyder något för en, att man har en tillhörighet till musiken.

– Men jag tror så, på allvar. Jag är medveten om att det gått bra för mig, från Hep Stars och framåt, det är jag stolt över, det är inget att prata ned. Men jag är säker på att jag har rätt.

Hep Stars var ju ett coverband innan du kom in?

– Ja, vad ska man göra? Det var inte förrän Beatles kom som man fattade: "Ok, de gör egna låtar, Beatles". Innan dess var det ju ingen som tänkte på att det var nån annan som gjorde Elvis Presleys låtar, det var ju Elvis-låtar eller Cliff Richard-låtar. Men i och med Beatles så blev det ett - aha!. Så jag gjorde en låt som hette "No response". Jag kunde inte mycket engelska på den tiden, men den gick upp på Tio i topp, och det var kul för oss. Jag tror den låg trea som bäst. Så särskilt bra var den inte, men jag upptäckte att det gick att skriva eget. Sedan skrev jag "Sunnygirl", en natt på ett hotell i Kongsvinger - och kände direkt att jag hittat något.

– Det var nästan fysiskt. Och så är det fortfarande. Om jag hör mig själv spela något som jag inte har hört förut och som låter bra så sätter den där känslan in. Det är där det ligger tror jag - att kunna välja ut rätt bitar av det man hör sig själv sitta och lira dag efter dag, timme efter timme. Det mesta är ju förstås bara skräp. Men ibland kommer något bra och då gäller det att känna igen det. Just att kunna göra urvalet, det tror jag är min smala lycka.

Det var när "Sunnygirl" gick upp som etta på Tio-i-topp i mars 1966 som Benny Andersson bestämde sig för vad han skulle ägna sitt liv åt.

– Det var någon slags vändpunkt. Jag stod i ett omklädningsrum till någon ishall i Kungsbacka och lyssnade på radion efter en spelning. Och tänkte: Det här är vad jag ska göra, oavsett hur det går. Förut hade jag väl tänkt att först lira ett tag och sen bli byggnadsingenjör. Men jag slapp det!

Vad hade du gjort innan dess?

– Tagit realexamen med dåliga betyg. Sålt lite tvättmaskiner, det gick inte så bra. Jobbat som pinnpojk på Svenska Bostäder. Spelat piano på Sälens högfjällshotell för amerikanska turister. Börjat i skolan igen för att få en bättre examen. Men sedan ringde Svenne Hedlund och frågade om jag ville bli organist i Hep Stars, deras hade slutat. Svenne hade jag träffat året innan när Elverket, bandet jag var med i då, fick en spelning i Småland på midsommarafton. Vi hade ingen bil, det hade Svenne, men han lånade inte ut den till vem som helst. Istället körde han ned oss till Småland och hoppade upp på scenen med oss och sjöng några låtar.

– Det var ett idiotiskt projekt, men vi åkte dit. Det var ju bara det att hela räkningen sedan hamnade i vårat knä. Alltihopa blev väldigt knepigt för Hep Stars hade den egenheten att det inte betalade skatt. Eller rättare sagt, vi sköt hela tiden upp det och tänkte att vi gör det nästa månad. Turnéledaren hämtade gagepengarna i en papperspåse och sedan delade vi upp dem efter spelningen. En del till var och en i bandet och så en sjundedel till bilen och andra omkostnader. Till sist hittade jag en revisor som sa: Ta med vad ni har och kom upp till mig så får vi försöka reda ut det. Så vi tog några säckar med kvitton och han hjälpte oss att städa upp och få ett avtal med Skatteverket. Det var en fin dag när allt äntligen var betalat. Sedan dess har jag alltid betalat skatt...

– Nja, det tog faktiskt en stund. Sedan Björn och jag träffats gjorde vi en egen skiva där vi sjöng, mest han. Det var mer som en demo att skicka till utländska förlag med två svenska killar som skrev låtar. Anni-Frid och Agneta var med och sjöng kör på en av dem.

Men den allra första tiden med det som så småningom skulle bli ABBA minns han faktiskt som - ganska fruktansvärd.

– Vi kallades oss för Festfolket och gjorde en cabaretturné med låtar som andra skrivit, covers helt enkelt. Texterna var förment roliga cabarettexter, men de var verkligen inte kul och vi är väldigt glada över att det inte finns inspelat, det här var ju före mobiltelefonerna. Men i föreställningen fanns en låt som vi gjort själva, "Hej, gamle man" och den kändes ändå ganska bra och blev faktiskt en hit.

– Det som däremot inte kändes bra var att spela för 18 personer på Trädgår'n i Göteborg. Men det var en bra erfarenhet. Sen sa Björn och jag "va fan ska vi inte göra en poplåt på engelska och låta Agneta och Anni-Frid sjunga?" Så vi skrev "People need love" 1972 och den gick bra, både i Skandinavien, Tyskland och Holland. Och det var väldigt kul att göra pop igen.

– Och så tänkte vi att om folk utanför Sverige ska få en chans att veta att vi finns så borde vi vara med i Melodifestivalen. Så vi skrev "Ring, ring" och den gick bra här, men inte ute i Europa. Det blev annat 1974 med "Waterloo" när vi vann hela festivalen i Brighton. "Så var det klart", trodde vi. Men så enkelt var det ju faktiskt inte alls. I Europa funkade den rätt bra, men England var iskallt till en början. Där var det lite motigt första året. Men sedan blev det bättre. När vi hamnade på skivbolaget RCA i Australien så vaknade även engelsmännen till och tyckte att de kanske ändå skulle ta och marknadsföra oss lite grann. Och sedan dess har det gått bra.

– Och numera, om man frågar: "Säg en melodi från Eurovision Song Contest" så svarar 88 procent "Waterloo". Jag tror vi är den enda akten som funkat, förutom möjligen Celine Dion (som vann för Schweiz 1988, reds.anm).

– Det var ju något nytt med oss, fyra människor i knasiga kläder som gjorde en poplåt, eller nästan en rocklåt, i tävlingen.

– Det finns ju ett gäng ABBA-fans som alltid kommer när det är något som är öppet för allmänheten. De kommer till BAO- konserterna, de kommer till "Mamma Mia the party" och när Mamma Mia-partyt öppnar i september i London så kommer också många av dem att åka dit.

– Det är en intressant företeelse, och det är något fint med det. De har känt varann i många år nu. Många av dem är lite solitära från början, sedan har de blivit kompisar och börjat bonda med varandra och fått ett sammanhang som de är väldigt nöjda med. De firar ABBA-day i april och ibland har de picknick i Hyde Park med marknad där de byter och säljer ABBA-prylar. Ibland kommer de hit och vill ta bilder och att man ska skriva på deras grammofonskivor för hundrade gången, men det får man ta. De kommer ju inte alla på en gång.

– Det är inte klart än, vi jobbar på det. Vi har inte tryckt på knappen än, det är ett så omfattande och dyrt projekt så vi måste vara säkra på att vi har funding för det. Det har dragit ut på tiden, det är ingens fel, det är bara svårt att veta hur man gör något som aldrig någonsin gjorts förut. För vi är först, det är det som är så kul och annars hade vi aldrig gjort det. Blir det något så blir det 2021.

– Men vi har spelat in ett par låtar och dom är bra! Det är 38 år sen vi var i studion, men Agneta och Anni-Frid är minst lika bra som förut. Det går inte att missa vilka som sjunger.

Nu dyker plötsligt ett Eskilstunaminne upp igen, av den sort föräldrar sällan får ta del av:

- Vi var några kompisar som plockade upp kvicksilver från tvättinrättningen i Fröslunda. Det låg och dallrade i någon sorts tratt i en brunn utomhus. Det var inte så bra förstås. Men jag mår fortfarande bra...

– Nej, jag har alltid dragit mig för det, det har funkat ändå. Och numera har jag ju mina maskiner som kommer ihåg saker åt mig.

– Jag kan ju ta ut "Blinka lilla stjärna" på noter, men om man ska kunna använda det i sitt yrke så måste man vara lite flyhänt och kunna skriva ned en fras till en klarinettist eller violinist på nolltid. Det är ju sjuårsplan på att lära sig noter, men jag har klarat mig ändå, på mitt gehör. Numera kan jag instrumentera och orkestrera med maskinen och sedan ger jag det till någon som kan skriva ut det åt mig så att det blir väldigt nära sanningen. Min sanning.

Hur gjorde du förut?

– Det var inte så mycket stor orkester då. De fick lära sig helt enkelt. När vi skrev "Chess" gav jag förlagorna till Anders Eljas (kapellmästare och kompositör, reds. anm.) och kunde säga ungefär hur jag ville ha det. Sedan lade han till och använde sig själv. Det gjorde han väldigt bra i "Chess". Men "Kristina från Duvemåla" är gjord på en sådan där maskin, ett synclavier. Vi hade fem-sex orkestrerare som jag skickade mina demos till. Sedan kunde de göra minifiler till vart och ett av instrumenten och stoppa in dem i en datamaskin som spelade upp det jag spelat, eller iallafall notprickarna.

Nu dyker även regissören Lars Rudolfsson upp på Benny Anderssons kontor. Han har blivit lite sinkad av ett bolognese-kok, men lyckats fixa en ersättare vid spisen och hastat ut till Skeppsholmen för att vara med vid intervjun.

– Just det, och jag bodde på ett par ställen till. Sammanlagt bodde jag tio år i Eskilstuna förutom under ett par år då jag gick mimubildningen i Stockholm.

Du var väldigt ung när du flyttade hit?

– Jag var 21 år, men hade satte upp min första pjäs på Pistolteatern när jag var 17 och hållit på med teater några år innan dess.

– Thomas Roos, som startade Modellteatern tillsammans med Birgit Hageby och Reidar Jönsson, var från Eskilstuna. De tre hade träffats på en teaterutbildning i Norrköping och nu sökte de en musiker, det var som sådan jag kom dit 1972.

– Jag spelade både dragspel, piano och gitarr, men rätt snart fick jag hoppa in också som skådespelare. Vi turnerade jämt. På bibliotek, fritidsgårdar och skolor. Till en början över hela Sverige, men mot slutet mest i Sörmland.

– Jag gick i Adolf Fredriks musikklasser och lärde mig att spela klassiskt piano. Så jag kan noter, men det är inget jag håller på med varje dag.

– Ja, det kan man säga. De fanns lägen då jag funderade över om jag skulle satsa på musiken eller teatern, men sedan har ju musiken alltid funnits med i teatern.

I nästan tio år hade Modellteatern Eskilstuna som bas innan den fortsatte till Stockholm och blev Orionteatern.

– Numera är ju Eskilstuna en riktig kulturstad. Men då var det mycket motvind. Den egentliga anledningen till att vi flyttade var att vi under många år försökte få kommunen att ge oss en lokal, men det blev aldrig så. Det fanns lite motstånd mot att göra teater på ett nytt sätt. Men det sporrade ju oss att dra vidare och vi hade stor erfarenhet när vi kom till Stockholm.

– Jo, lite statliga, men vi hade stora ambitioner, det har man när man är i de åren. Vi ville utveckla oss och hitta nya vägar.

– Jo, det var ganska tråkigt emellanåt. Ibland tänkte jag att jag skulle göra en film om Eskilstuna och hela handlingen skulle vara en tom ölburk som sakta rullade genom stan. Men jag hade väldig roligt också. Vi spelade mycket för barn och de var verkligen inte tråkiga. Vi gjorde massor av föreställningar och spelade överallt, runt hela stan med omnejd.

I Stockholm ledde Lars Rudolfsson Orionteatern och gjorde flera uppmärksammade föreställningar, bland annat "Pygmalion" och körverket "Carmina Burana". 1993 engagerades han som chef för Malmö musikteater - och nu börjar vi närma oss embryot till det som skulle bli Benny Anderssons Orkester.

– Jag kontaktade Benny så fort jag visste att jag skulle bli chef. Jag hade varit på teaterfestival på Island och hört talas om att han och Björn Ulvaeus arbetade på en musikal. Jag sa: " Hur det än går och vad ni än tänker göra så skulle jag gärna vilja att ni kom till Malmö."

Var du Abba fan på 70 -talet?

– Ja, jag har alltid varit ABBA-fan, säger Lars Rudolfsson. Gud, jag var jätteglad när de vann i Brighton. Jag tyckte de var jättehäftiga och köpte alla skivorna.

– Jag har aldrig skämts för att jag gillar ABBA, det kan minsann jag tala om, säger Lars med eftertryck.

Medan Benny fnissar och berättar om ett möte han nyligen hade i London med en arkitekt inför "Mamma Mia - the party". Det var en kille han aldrig tidigare träffat.

– Han sa "Så här är det med mig, jag arbetar inte med folk som inte gillar ABBA". Det tyckte jag var ganska gulligt sagt och en schysst indikation på vad det var för sorts lirare...

Tillbaka till början av 1990-talet. Björn och Benny hade alltså bestämt sig för att göra ytterligare en musikal efter "Chess" och letade efter en bra story.

– Vi läste massor, mest noveller och andra korta grejer, berättar Benny Andersson.

– Men inget kändes rätt. Så en dag under påsken, jag minns att jag lagade lamm, så fick jag en idé. Om vi vänder på det och istället för att leta efter en story tar den berättelse jag själv tycker allra bäst om. Det tog bara en tiondels sekund innan Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" dök upp i huvudet. Jag ringde Björn direkt: "Vad tror du?"

– Jo, absolut, sa han och istället för en kort novell att utgå ifrån så hade vi nu 2000 sidor. Sen träffade vi Eva Moberg och pratade om rättigheter och såna saker och sen körde vi. Det tog fem år från det vi bestämde oss tills det blev premiär.

När sedan Lars Rudolfsson hörde av sig tyckte Benny Andersson och Björn Ulvaeus att det lät intressant med Malmöscenen.

– Där fanns ju både orkester och en stor kör. Och jag hade koll på Lars Rudolfsson. Eller rättare sagt var det väl min fru Mona som hade koll. Men det låtsades vi inte om till Lars. Vi visste ju inte riktigt vad han ville med musikalen.

– Jag kände till henne lite innan, säger Benny.

– Hon hade sjungit i Enskedespelen som min frus brorsa skrev musiken till. Han sa "du måste komma och lyssna på en bra tjej". Sen var hon med i något tv-program, jag tror det var Röda fjädern. Efteråt frågade jag om hon inte kunde komma förbi och sjunga lite demo. Sedan tittade vi på hundratals andra Kristinor. Vi var runt i Malmö, Göteborg, Sundsvall, Luleå och Stockholm. Audition är underbart om man kan bortse från att de flesta är så nervösa. Det finns så otroligt många som är bra. Men det var inget snack, det var Helen som var Kristina.

Resten är historia - "Kristina från Duvemåla", blev en av Sveriges största succéer någonsin i muskalsvängen och som en spin-off-effekt till Duvemåla upptäckte Benny Andersson och Lars Rudolfsson sin gemensamma kärlek till dragspelet.

– Innan premiären spelade vi lite låtar från "Kristina" på en pressträff i Pildammsparken i Malmö, minns Lars Rudolfsson.

– Det var du och jag och Björn.

När sedan hela Orsa spelmän spelade på premiärens efterfest så blev Lars Rudolfsson tillfrågad om han ville vara med.

– Jag och orsingarna spelade en massa nya låtar och Lars bara hängde på och jag tänkte "Vilken, kis, han är musikalisk", säger Benny Andersson som länge drömt om ett riktigt stort, gammaldags dansbandsorkester..

– Jag hade en låt som skulle ha passat Thore Ehrlings Orkester och tänkte, att en sådan ska vi ha, men med tuba för det hade inte han. Och så dragspel, blås, stråk, starka rytmer och en refrängsångerska.

Den sistnämnda var Helen Sjöholm, huvudrollsinnehavare i "Kristina från Duvemåla" som klippt och skuren för.

– Och sedermera utökade vi med en refrängsångare till, säger Benny Andersson och syftar på Tommy Körberg, som under sin första BAO-turné kallades hemlig gästartist i förhandsannonseringen.

BAO:s koncept är "En konsert med dans" och därför medför orkestern alltid en dansbana på sina turnéer.

– Det är en otrolig känsla att spela upp till dans, det blir ett helt annat fokus, man gör något tillsammans med publiken. De sliter och hoppar omkring på dansbanan och vi sliter och hoppar omkring på scenen. Det är enormt livgivande och det gör inget om man spelar lite fel. Man slipper liksom uppträda och har bara roligt tillsammans, säger Benny Andersson längtansfullt och håller en liten lyrisk utläggning om den spelglädje och energi som uppstår när mörkret börjar falla över dansbanan och BAO drar upp tempot så att dansarna snudd på tappar andan.

– Till slut står alla bara i en stor hög och kollar koncentrerat på vad vi har för oss.

– Ja, vi kör verkligen med utmattningsmetoden, inflikar Lars Rudolfsson. Alla, både vi och publiken är helt slut innan kvällen är över.

För den 15 personer starka orkestern är BAO lite av ett resande sommarnöje där de får sammanstråla och lira med gamla vänner. Kan inte alla vara med så blir det heller inget turnerande. En för alla, alla för en är vad som gäller i BAO.

– Vi har aldrig vikarier, det är alltid samma järngäng, konstaterar Lars Rudolfsson.

Ofta hänger även deras familjer med på sommarturnerandet som i år innehåller åtta stopp.

– Det blir nog två dagar iallafall. Vi spelar ju fyra timmar varje dansbanekväll och i år har vi dessutom en del nytt eftersom vi just gett ut ett samlingsalbum där vi lagt på två helt nya låtar för att pigga upp oss lite, säger Benny Andersson och utbrister sedan:

– Men nu kommer jag ihåg att jag var på Tunavallen med min pappa och såg Kurre Hamrin. Vi satt längst ned och Kurre sprang förbi bara några meter från oss. Det var ju konstigt, lirade inte han i AIK?

Fotografen Anders Nilsson har förklaringen: På den tiden spelade IFK Eskilstuna i Allsvenskan och att de mötte AIK på hemmaplan borde ha varit rätt sannolikt.

Nu rullar sportminnena från Eskilstuna igång även för Lars Rudolfsson:

– När jag tänker efter så var jag ju ofta och kollade när Smederna körde speedway.

Framöver har Benny och Lars planer på att ge ut en dragspelsskiva tillsammans.

– Vi ska iallafall börja och se hur det blir, bara vi får tid över, säger Benny. Tiden tenderar ju att bara försvinna ut genom fönstret.

I övrigt är det avatarerna som gäller den närmsta tiden. Lars Rudolfsson försöker för sin del ta det lite lugnt och varva ned efter att ha skrivit och regisserat pjäsen "Hugh och Nancys många världar" som spelats på Dramaten i vår.

– Jag skriver på något som jag inte vet vad det blir. Annars är det bolognesen som gäller.

I dagarna kommer BAO:s nya samlingsalbum, "Bästa Låtarna" och i augusti spelar orkestern upp till dans i Sörmland. Den 1 augusti i Eskilstuna och den 3 augusti på Tullgarns slott.