Det är något mycket besynnerligt i att samlas runt en stång och tillsammans hylla ett sjok kraftigt bomullstyg.

Jovisst, jag vet mycket väl att det är viktigt att inte lämna walk-over och låta abortmotståndare och andra mörkermän lägga beslag på gemensamma symboler som folkdräkter, gamla polskor och det blågula.

Har jag icke själv, utstyrd i Österåkersdräkten, stått och gnidit tagel i ett spelmanslag den 6 juni? Jodå, men det var något som skavde redan då. Och det var inte enbart på grund av yllekjolen, trångt som den satt.

Artikelbild

Har i alla år spanat lite avundsjukt åt Norge till. Där har någon dubbelhet inför nationaldagsfirandet aldrig synts till. Istället har norrmännen firat med med liv och lust. Hyllat sin grundlag från den 17 maj 1814 i Eidsvoll – påspädd med både unionsupplösningen 1905, då de slapp ifrån oss, och Hitlerockupationens fall 1945.

Det svenska firande har alltid känts mera tillkämpat.

Inte för att jag på något sätt skäms för att vara svensk. Tvärtom. Väl utomlands har förtjusningen inte haft några gränser så fort något blågult anats. En älg, en dalahäst, Pippi Långstrump eller Zlatan har haft ungefär samma effekt.

Minns när jag reste med en tysk kompis som med avsmak noterade hur till mig jag blev i trasorna vid åsynen av kristallskålar från Orrefors eller Svenska Institutets affischer med röda stugor och vajande blågula fanor.

Hon gjorde klart för mig att hon aldrig någonsin skulle nedlåta sig till att bli exalterad över den tyska förbundsrepublikens flagga i svart, rött och guld. När jag frågade varför svarade hon torrt:

– Förmodligen för att vi har så dåliga erfarenheter av sånt.

Så självklart är det viktigt att se till att göra den blå-gula fanan till alla svenskars symbol.

Ändå är jag än i denna dag kluven inför spektaklet. Inte minst när jag googlar på den ursprungliga anledningen till varför vi valt just datumet den 6 juni. Jo, se då gjorde Gustav Vasa sig till kung och Sverige blev en självständigt stat. Det senare var ju bra, men någonstans har jag läst att innan Vasaätten tog vid så hade vi valmonarki. Kronan gick inte i arv, istället utsågs kungen i något sorts allmänt val. Hur demokratiskt det var är oklart, men som upplägg låter det ändå rätt sympatiskt att skippa rakt nedstigande led med alla tillbehör det fört med sig. I form av till exempel amerikanska playboys som måste mutas för att hänga på till Skansen och hissa flaggan med resten av HKH:arna.

Så jag firar med måtta och låter dagens text bli Tage Danielssons tacktal från de färgblindas förening:

”Eders Majestät! Tillåt mig, en enkel medborgare ur folkets led att å DFF:s vägnar framföra ett hjärtligt tack för den svenska fana vi idag fått mottaga. Den kära gröna duken med det rosa korset kommer å varje allmän flaggdag att vaja från sin bländlila stång på De Färgblindas Förenings friluftsgård. Tack, tack!”