Deklamation över ett tragiskt tillstånd

Arazo Arifs debutbok fastnar i ett sterilt poserande där språket förlorar sin originalitet.

15 februari 2020 06:45

Litteratur

Arazo Arif

Mörkret inuti och fukten

Albert Bonniers förlag

 

Diktsamlingen "Mörkret inuti och fukten" inleds med en oerhörd koncentration. Ett grepp som ställer läsaren stå till svars med en tvingande uppmaning. Som för att undvika att hen skulle förhärda sig och vägra ta del av budskapet.

Omedelbart ser man en sårig familj. En familj där fadern stänger dörren efter sig och vattnet i moderns badvatten färgas rött. Våldet är ett slags norm – men inte normalt. Icke desto mindre har det format framtiden för barnet.

Från denna kammartäta interiör där språket aldrig lägger några hinder i vägen tar dikterna ett stort steg direkt till erotiken. Tyvärr. Nu börjar nyckelorden att prägla texten: mörker, blod, kärlek, våld. Kammarspelet övergår till erotisk tragedi: "Du ska lära dig att kärlek inte finns utan bestraffning." Erotikens förintelse är en avsiktlig och oavsiktlig plåga.

Boken stannar upp i ett besvärjande och fastnar där. Den såriga bakgrunden ersätts av såriga slemhinnor. En förstenad sadomasochism utan spänning: "jag böjer mig för begäret som en uppgift." Dikten går över i ett sterilt poserande, ett offrets monolog där språket har tappat sin originalitet: "se på någon och säga/ stycka mig/ jag vill vara ett vackert lik."

Paradoxalt nog blir tragiken ganska storslagen i sin dubbelhet. Men dikten rör sig inte länge, den har förvandlats till sitt eget monument. Psykets minnen blir till kroppens förstening och dikten dör ut som deklamation över ett tragiskt tillstånd.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Jan-Olov Nyström