Ett långfinger åt det konventionella

"De äter ur din hand, baby" är ett inspirerat och inspirerande plockepinn.

4 april 2020 06:45

Litteratur

Elis Monteverde Burrau

De äter ur din hand, baby

Albert Bonniers förlag

 

Vad är detta? Ett spretigt manus till en ordekvilibristisk och improviserad humorshow? Utkastet till en litterär kabaré i karnevalstil? En lika djup som ytlig kärleksförklaring till kärleken och konsten? En ironisk antiroman med extra allt?

Utgångspunkten är en stöld. Någon stal den amerikanska konstnären Cindy Shermans identitet för att skriva hennes dagböcker. Själva jobbet lades ut på entreprenad till ett "begåvat vidunderbarn". Summan av det hela är "De äter ur din hand, baby".

Likt Cindy Sherman ifrågasätter Elis Monteverde Burrau det konventionella. Han ger det rättare sagt långfingret och resultatet är ett inspirerat och inspirerande plockepinn av en rusig författare med hybris. Ett virrvarr av idéer, ordlekar, populärkulturella referenser och lustigheter, som pö om pö avslöjar sig som dagbok och pågående arbete.

Är då detta ett begåvat vidunderbarns verk? Nej, bäst liknas boken vid ett normalbegåvat barns bakverk. Allt som är gott ska ner i smeten. Kakan blir förstås något helt unikt. Men det betyder inte att den blir god. Det finns många russin i kakan. Men det är svårt att äta sig mätt på russin.

Jag säger inte att en vild författare ska tyglas, tvärtom. Jag säger bara att Elis Monteverde Burrau förtjänar en redaktör som också är en värdig motståndare. I det här fallet måste redaktören ha låtsats vara med på noterna och inte vågat säga ett skvatt. Skraj för att avslöja sig själv som konventionell och mossbelupen.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Viktor Andersson