Ja, se Fridas hemvändarresa blev till en riktig folkfest i det gröna och inte ens ett spöregn hade kunnat hindra några av oss från att gå hem rejält solbrända. Starstruck-faktorn var hög. Men mer om detta senare.
Flera timmar före utsatt tid fylkades fans från hela Europa framför scenen, ABBA-älskare som kommit från England, Belgien, Frankrike, Holland och Tyskland för att se sömmerskans Anni-Frid på platsen där det en gång begav sig. De flesta tycktes känna igen varandra, för här talar vi om den kärntrupp av ABBA-följare som aldrig missar ett tillfälle till närkontakt med sina idoler, som regelbundet träffas för att diskutera ABBA ur olika synvinklar och som hemmavid har en väl tilltagen samling klenoder med koppling till - ja just det - ABBA...
Under hand fylldes grönytorna på med mer publik och när Anni-Frid Lyngstad väl klev upp därframme i sällskap med gamle musikerkollegan Gunnar Sandevärn steg ett flera hundra röster starkt jubel upp mot skyn och silotornen på andra sidan Torshällaån.
Utan omsvep tillstod Eskilstunas och Torshällas enda världsstjärna att det inte var utan viss ruelse som hon tackade ja till 700-årskommitténs förfrågan.
‒Jag har varit nervös för det här. För vem skulle jag möta? Den lilla tjejen som en gång började sitt liv här, eller den person jag är nu? Så många minnen och känslor som träffar rakt in.
Samtalsledaren Alar Kuutman styrde till en början upp vandringen bakåt i tiden som en promenad mellan ett antal välkända landmärken i stan: Hamnen, Sagabiografen, Väsbyviken, biblioteket.
Både Anni-Frid Lyngstad och Gunnar Sandevärn hade särskilt många minnen förknippade med Torshällas numera nedlagda stadshuskällare.
‒Mormor jobbade där som diskerska och jag fick hänga med. Krögarparet tillverkade hemgjord vaniljglass. Gul och god. Och en gång i veckan gick vi till badhuset som låg intill, det måste ha varit innan vi flyttade till Thermaeniusgatan och fick badrum.
Gunnar Sandevärn engagerades för sin del redan som tonåring för att underhålla gästerna på stadshuskällaren med pianospel.
Några år senare skulle musiken föra dem samman och ut på otaliga spelningar runt om i Mellansverige.
‒Och det var aldrig tal om annat än att jag också skulle släpa instrument fram och tillbaka till bilen. På så sätt var det vääääldigt demokratiskt, påminde Anni-Frid sin gamla orkesterkollega.
Men erkände också att hon själv hade klara drag av slavdrivare.
‒Jag ville att vi skulle repetera varenda dag och hela tiden. Och var dessutom perfektionist. Jag köpte plattor med ny musik, la på dem på skivspelaren och sjöng med tills låtarna satt.
Så småningom skulle det drivet kombinerat med passionen för att sjunga ta henne upp, upp och iväg.
Så här 50 år efter Hylands hörna och 43 år efter segern i Brighton, klarar hon, nästan helt utan att ursäkta sig, att säga att hon faktiskt har en mycket speciell röst.
‒Med ålderns rätt kan jag nog göra det. I ABBA hittade jag min röstpersonlighet, den där speciella timbren som ingen annan har.
Numera är allt glömt och förlåtet, men på 1970-talet var ABBA inte populära alls i vänsterkretsar. Den progressiva musikrörelsen var stark och renlärig och ABBA ansågs sitta i slem högerbur.
‒Vi hade inget politiskt budskap utan sjöng från hjärtat. Det retade många och vi blev lite nedsablade. Det fanns till och med de som inte vågade berätta att de tyckte om vår musik utan skämdes och höll tyst, berättade Frida.
Någon återförening av ABBA kommer inte på fråga, ändå ger gruppen sig ut på en världsomfattande konsertturné i slutet av år 2019.
‒Tekniken har skapat virtuella kopior av oss som ser ut precis som vi gjorde på 1970-talet. ABBA var först med att göra video för att presentera musiken, det här projektet är också det första i sitt slag.
År 2014, på prick 40 år efter ABBA:s Eurovisionsschlagerseger med "Waterloo", utsågs Anni-Frid Lyngstad till Eskilstuna kommuns musikpristagare. Och nu var det dags för en något fördröjd utdelning. Med kultur- och fritidsnämndens ordförande Mona Kanaan i spetsen tågade hela musikprisjuryn, förväntansfull som en skolklass på examensdagen, upp på scenen för att överräcka hedersbetygelsen.
Trots många händelserika år som folkvald politiker intygade Mona Kanaan att "det här toppar allting" och ville sedan veta hur det kändes för Anni-Frid Lyngstad när hon fick meddelandet om priset.
‒Jag tänkte att det dröjde länge, svarade Frida som planerar att skänka prissumman till någon organisation som arbetar med barnrättsfrågor.
Efter ett bejublat tack och adjö klev Anni-Frid Lyngstad ner bakom scenen som på baksidan försetts med en liten inhägnad täckt med tunt vepatyg. Programmets officiella del var över, i stället tog den förmodligen obligatoriska men kanske något mindre skojiga delen, baksidan om man så vill, av statusen som världskändis vid.
"Starstruck" betyder stjärnslagen i direkt översättning - men begreppets innebörd är ungefär "betagen av en kändis". En blir helt enkelt så bländad, svedd och till sig i trasorna av att stöta på en stjärna att ens vanliga beteende sätts ur spel.
Musikprisjuryn och jubileumsarrangörerna med fri lejd till inhägnadens insida stod nu i kö "inne i värmen" för att var och en få föreviga sig på selfisar tillsammans med Frida. Bilder som därefter snabbt som ögat lades ut på respektive Facebook-konto.
Utanför staketet trängdes resten, framförallt den långväga kärntruppen, som sträckte bilder och skivkonvolut över stängslet i hopp om att få dem försedda med Fridas autograf.
Och Anni-Frid signerade snällt på så mycket hon orkade och hann. Till och med fanset som kom dragandes med en förstoring av en bild hon tagit av Frida i smyg på Mallorca fick sin hett efterlängtade signatur.
En världsstjärna är tvungen att lära sig att bita ihop...