Framtiden ska med klokhet byggas

Jonathan Safran Foer vädjar till människans förnuft i sin bok "Det är vi som är klimatet".

4 april 2020 06:55

Det är nu med mänskligheten som med poeten Esaias Tegnér år 1825. Två svartalver gör människan både mjältsjuk och febrig: "På en gång allt blev tomt och ödsligt,/ Och sol och stjärnor mörknade i hast;/ Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,/ [...]/ All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,/ Allt mod, all glädje vissnade där inne."

På höjden av vår bana, när allt verkade skönt och framgångsrikt, så blev Gud mer än frånvarande och människan bräckligast av allt, svartalver ersatte hoppet och livet blev en enda trasa. Jonathan Safran Foers bok om det globala klimathotet, "Det är vi som är klimatet", publiceras mitt i den globala coronaepidemin.

Vad har då den pratsamt briljante New York-bon att säga oss när oro och virus ställer ut vår oändliga frihet på ångestens slavmarknad, när vi tycks prisgivna? Till en början inte särskilt mycket, de inledande 80 sidornas trivsamma småharklingar ur den amerikanska historien är mest irriterande, om än sympatiska. Klimathot och pladder ska helst inte kombineras och där man förväntar sig hårdkokt analys serveras man episoder om Rosa Parks och Pearl Harbour eller någonting annat grundskolepedagogiskt om människans förmåga till uppoffring och solidaritet. Först därefter kommer han till saken.

 

Nå, vad kan vi göra för att rädda världen? Frågan är akut, vi fortsätter att producera växthusgaser, vi röstar fram dårskapens politiker som knuffar kärran mot stupet, vi väljer istadigt oförnuftets bekvämlighet. Men Safran Foers bok visar också att klimathotet lika mycket är en retorisk utmaning som en vetenskaplig. Hur åstadkommer vi en samfälld handling som i det privata såväl som i det samhälleliga ändrar den svarta framtiden från att infrias? Hur bryter vi förlamningen i de stora suvarna, framför de stora biffarna, vad gör vi åt koleldningen och skifferoljan?

Safran Foers svar är ganska enkelt och kommer inte hinsides biffarna: vi slutar äta kött. Ja, och gärna mejeriprodukter också. Köttindustrins metanutsläpp ligger faktiskt i nivå med stålindustrins koldioxid, eller koleldningens eller bilkörningens. Västvärldens, och helst Amerikas konsumtion av animalier är grotesk, man kan tro att kontinenten befolkas av utsvultna lejon och inte av allätande människor. Under min egen livstid av välstånd och tillväxt har köttätandet bara ökat, från söndagsmiddagarnas torra nötstekar till en veckolång orgie på industrikött i alla former, uteluncher och krogkultur och portioner som vore vi alla gammeldags grovarbetare.

Vi får nu välja, påpekar Safran Foer, mellan matvanor och planeten. Koldioxidavtrycket hos invånaren i Bangladesh är en bagatell i jämförelse med genomsnittsamerikanen, ris är bättre än jätteburgare. Jordklotet ska inte bli som en brasiliansk boskapsfarm och helst inte styras av en brasiliansk president heller.

 

De vetenskapliga sanningarna är entydiga och inte särskilt komplexa, även om de mest inriktas på koldioxidreduktion och bortser från köttproduktionens metanutsläpp. Safran Foers bok verkar på individplanet. Vi äger inga industrier men vi äger köttfärsen, alltså kan vi åstadkomma en hel del via middagsinköpen eller frukostpåläggen. Det är väsentligt, det är en ödesfråga. Den enorma samhällsmobiliseringen (alltså att vi samfällt agerar med klokskap och beslutsamhet) mot coronasmittan visar mänsklighetens frihet att välja: förnuftet finns alltid som ett alternativ. Det borde även gälla klimatet.

Litteratur

Det är vi som är klimatet – Hur man räddar världen.

Jonathan Safran Foer

Övers. Nik Ruth Persson

Norstedts

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Jan-Olov Nyström