Hög klass på kvinnligt flanörskap

Saara Turunen träffar mitt i prick med romanen "Sidopersonen". Lina Österman har läst en lika elegant som humoristisk flanörroman.

11 april 2020 06:50

Vad är egentligen en sidoperson? Enligt berättarjaget i Saara Turunens nya roman är det en människa som "betraktar händelserna i sitt eget liv från sidan". Och likt det mesta i romanen träffar den beskrivningen mitt i prick.

Kvinnan i romanen har en konstexamen bakom sig och har nyss debuterat som författare. Hon flyttar in i en lägenhet i Helsingfors där hon sover på sin barndoms smutsiga madrass, direkt på golvet med några krukväxter som enda sällskap. I lägenheten finns också ett annat rum, men det låter hon än så länge stå tomt.

Apropå rum så återkommer Turunen ofta till Virginia Woolfs bok "Ett eget rum", och till Woolfs ord om att det enda en kvinnlig författare behöver – förutom en viss summa pengar – är ett eget rum där hon kan få ägna sig åt sitt arbete. Utan det tycks en kvinna, hur modern hon än är, alltid bli tvungen att göra det som andra förväntar sig av henne.

 

Berättarjaget anordnar med vånda ett releaseparty. Trots att hon inte vågar titulera sig författare och inta det tomma rummet på allvar. Till hennes stora besvikelse avlägsnar sig gästerna när kvällen fortfarande är ung. Hon inser att hennes vänner och bekanta har förändrats. De gifter sig, börjar tänka på inredning, går på restaurang med sina respektive, äter chèvresallad och har inte tid för konst och sidopersoner. 

Kvinnan i romanen ser sig själv försvinna längre och längre ut i periferin, och hon faller handlöst ned i den ensamhetsbrunn som öppnar sig för henne i den nya staden. Ingen i hennes närhet, och allra minst föräldrarna, tycks i början förstå hennes kall att bli författare – som för henne framstår som viktigare än krig och hungersnöd.

 

Under ett år får vi följa författaren genom årstiderna. Hon flanerar runt i Helsingfors parker. Ständigt upptagen av en baudelaireisk spleen efter att en manlig kritiker har förminskat hennes debutbok. Den manligt härskande litteraturvärlden stör romanens berättarjag. Hon undrar: "Om jag hade råkat vara en man som skrev om en annan man, hade jag då lästs på ett annat sätt?"

Aldrig får hon, som sina manliga kollegor, frågor om Schopenhauer och den stora meningslösheten – även om det är det enda som hon tänker på.

Hon kämpar med känslan av att hennes tankar kring skapande aldrig tycks spegla de ord som kommer ur hennes mun i de panelsamtal och intervjuer där hon medverkar. Hon ser sig själv med en utomståendes blick som en sminkad "flicksnärta" som gång på gång låter sin person och sin bok definieras utifrån kön – men utan att hon lyckas säga ifrån. 

 

Alienationen hos den kvinnliga författaren som stilgrepp tycks vara alltmera återkommande i samtidslitteraturen. Svävande lite ovanför markytan låter man sina karaktärer betrakta sitt skapande i en värld där man inte känner sig hemma.

"Sidopersonen" är något av det bästa man kan läsa just nu när det gäller denna typ av moderna flanörromaner, där det utifrånbetraktande perspektivet på det inre igenbommade rummet tycks vara det enda möjliga. Humoristiska beskrivningar av kaoset kring syskonens småbarnsliv med blöjor och kladdiga måltider blandas i romanen elegant med essäistiska betraktelser över konst, feminism och författarskap.

Malin Kiveläs översättning har lyckats behålla en originalklang som gör texten finskt särpräglad men lättläst. Tack vare Kiveläs gärning står Saara Turunens spännande litterära universum nu på vid gavel för svenskspråkiga läsare.

Litteratur

Saara Turunen

Sidopersonen

Övers. Malin Kivelä

Wahlström & Widstrand

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Lina Österman