Musik
A Requiem for the Living
Strängnäs domkyrka
Ända sedan jag slutade lyssna på Mozarts Requiem har jag haft en avog inställning mot dödsmässor. Mozart väckte dödsångesten inom mig. Men när jag nu denna oerhört ruggiga novemberkväll för första gången på 20 år ska lyssna på ett rekviem så är känslan en annan.
Kvällen är kolsvart, det är en plusgrad ute och dräller närapå snö ner från himlen. Det är en bra start inför en konsert av det här slaget. Det blir rentav mysigt inne i den stora katedralen som är relativt välfylld. Framme i koret sitter blåsorkestern Linnékvintetten och Strängnäs domkyrkas oratoriekör plus en del andra musiker och solister.
Tonsättaren Olle Lindberg talar lite innan allt drar igång. Han har rekviemet i släkten, så att säga. Både hans far Nils och dennes farbror, den berömde kompositören Oskar Lindberg, har gjort varsin dödsmässa tidigare, 1993 respektive 1921. Båda finns att läsa om i gamla dammiga lexikon. Så att Olle Lindberg nu gör sitt försök i genren är bara naturligt.
Trots den i sammanhanget minimalistiska instrumenteringen så brakar det igång ordentligt redan i första satsen. Tonen är gotisk skräckthriller uppblandat med något som starkt påminner om gamla vinjetter från tv-serier på åttiotalet, tänk Roland Hassel-deckare. Det återkommande temat på pianot är nästan beroendeframkallande bra och sätter sig i huvudet direkt.
En av de bästa satserna är tredje satsen "Dies irae" där tankar går till Carl Orffs musik med pampiga oratoriekörer samtidigt som den suveräna blåsorkestern låter dramatisk filmmusik fylla hela kyrkorummet.
Över huvud taget är detta rekviem välkomponerat, roligt och lekfullt i postmodern anda med många intertextuella blinkningar. Det är som en ruggigt bra rockplatta: knappt en timme långt, 14 satser som alla är ungefär lika långa som en rocklåt och så är det upp och ner hela tiden. Ekande dramatiskt och vildsint ena stunden, svidande vackert i nästa och bitterljuvt i ännu en sats. Det blir aldrig tråkigt.
Emellanåt får vi även höra de två sångsolisterna Agnes Lindberg och Staffan Liljas röster klänga och kränga runt varandra i ett magnifikt samspel. De sjunger ballader späckade med italienskt vemod eller så svävar Agnes Lindbergs röstresurser så högt upp i taket att det nästan känns gränslöst.
Ett storartat spektakel. Utan dödsångest.
