Hennes pappa startade en dansskola som fortfarande är ett begrepp i Eskilstuna. Det spelar ingen roll att den numera inte heter Charlie Rivel Jr’s dansskola utan Eskilstuna dansakademi. Generationer av Eskilstunabor förknippar ändå dans med Jannines pappa.
– Det var tillåtet att inte vara med på dansen, min tvillingbror var till exempel aldrig lika förtjust som jag. Men för min del älskade jag att dansa och brottades med att lära mig steg och kombinationer. Jag ville hela tiden vidare.
Och vidare kom hon. Till Svenska balettskolans linje för yrkesdansare, klassisk inriktning.
– Det var där jag började ifrågasätta. Reglerna är hårda för klassisk dans och jag funderade: Måste det verkligen se ut så här? Jag var 20-21, reste mycket och kom fram till att: Ja, jag vill bli dansare, men på mina egna villkor. Jag bytte till mer samtida dans och började producera egna verk.
I mer än 20 år har hon nu arbetat som frilansare. Dansat och koreograferat, undervisat i så kallad kleinteknik både i Sverige och utomlands, hållit workshops och under en lång rad av somrar gjort koreografin till Kolhusteaterns uppsättningar i Hälleforsnäs. Kleinteknik, en metod som går ut på att minimera skador för den som arbetar med kroppen som redskap, studerade hon i New York och i våras blev hon klar med sin examen i regi och dramaturgi på Stockholms dramatiska högskola. Sedan två år är hon tillbaka i hemstaden och återigen engagerad i Eskilstunas kulturliv.
Alla har något inom sig som slår an och vibrerar, men får utlopp för det på olika sätt.
I veckan har hon lett dansimprovisationer för barn i Rothoffsparken och till våren kommer hon att turnera med ett eget helt nyskrivet dansverk i Scenkonst Sörmlands regi.
– Jag utgår från våra fem sinnen och improviserar mig fram. Min utgångspunkt är att utforska syn, hörsel, smak, lukt och känsel i mötet med publiken.
[fakta nr="1"]
Sedan några år tillbaka är Jannine Rivel också utbildad syntolk, en färdighet som hon har nytta av på flera sätt som dansare och koreograf.
– Jag lärde mig att syntolka eftersom jag är nyfiken på hur man kan få tillgång till dansen oavsett funktionsförutsättning och hur jag som koreograf kan bli mer inkluderande och ha förmåga att möta en publik med andra erfarenheter än jag själv. Att rotera, byta position, experimentera och se saker ur olika perspektiv tycker jag är särskilt intressant.
Vanan att fokusera på rörelse har hon tagit med sig i rollen som regissör. Tillsammans med teatergruppen Crum satte hon nu i vår upp relationsdramat "Färdknäpp" med premiär på Eskilstuna teaters lilla scen.
– Koreografin blir en undertext till pjäsens repliker, rörelsen speglar ännu ett lager av människan.
På samma sätt ser hon på dans och musik som medier som kan samspela och fläta i varandra.
– Det klassiska är att dansaren följer musiken, att dansen är underordnad. Men hur bär sig dansen om musiken plockas bort och får en helt egen identitet? Jag vill undersöka varje enskilt mediums egenart.
Ett liv utan dans - nej, det är otänkbart för Jannine Rivel.
– Genom rörelsen kommer jag åt mitt innersta och kan uttrycka känslor innan de blir till ord. Alla har något inom sig som slår an och vibrerar, men får utlopp för det på olika sätt.
För min del måste jag dansa!