De senaste veckorna har kultursidornas skribenter snudd på tävlat i att älta ångande ångest över sina senaste långresor och vad de i sin jakt på nya upplevelser gjort mot Moder Jord.
Nyss var det högsta status att sola på Bali eller klänga i Machu Pichu över jul och nyår. Nu riskerar den som brer ut sina bilder från Lombok eller Kilimanjaro att få stå i skamvrån.
Länge var det skillnad på finflyg och fulflyg. Det senare gick till lättåtkomliga chartermål som Kanarieöarna och Grekland, det förra till, säg, Grönland, Svalbard, Anderna eller något annat mer exotiskt och för den breda massan mer svåråtkomligt ställe.
Men nu går det inte längre att legitimera sina utsläpp ens med vandringskängor i bagaget. Än mindre med ambitionen att observera den allra sista isbjörnen innan flaken smälter.
Det här kommer naturligtvis att ställa en hel världsbild på ända. För hittills har resande stått för öppna sinnen, kulturmöten, förståelse och tolerans. Allt medan de som hållit sig på backen och inom landets gränser fått finna sig i att räknas som en smula räddhågsna, trångsynta, obildade och inskränkta.
Men nu är det alltså dags att vända på kuttingen. Och frågan är: Kommer flygskammen att minska flygandet? Tveksamt. När inte ens ordföranden i Miljöpartiets ungdomsförbund är beredd att avstå utan skyller sina charterresor till Kap Verde och sitt flygpendlande till London på "ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över" så är det svårt att tro att en simpel skampåle ska ge effekt.
För egen del har jag plågats av flygskam i många herrans år, långt innan ordet var uppfunnet. Men har det hindrat mig ifrån att flyga? Nix pix. Precis som alla andra har jag tyckt att just jag haft en alldeles utomordentligt extraordinär anledning till att kliva ombord.
För vi har ju blivit så attans individualistiska att var och en av oss anser att just vi har fullt legitima skäl till att susa runt på 10 000 meters höjd. Några har släkt i Amerika de inte har lust att bara brevväxla med, andra tycker att det unga släktet bäst danas av bildningsresor jorden runt, någon skyller på att de måste resa i jobbet och samlar samtidigt bonus som galningar att använda till privatresor.
"Tågsemester" är ett nätforum för oss som lider av flygskam och häromveckan dök det upp ett illustrativt exempel på hur den där individualismen jobbar. En kvinna ville veta om det fanns några alternativ för veganer i restaurangvagnarna som rullar nere på kontinenten. När hon fick klart för sig att käket på tyska, franska och spanska tåg är betydligt tristare och mer enkelspårigt än till och med hos SJ deklarerade hon frankt: "Då kommer jag för min del att fortsätta flyga. För på flyget går det att beställa den mat jag vill ha. Finns det inget för mig på tåget får det vara".
Mitt tips är att vi inom kort kommer att få ytterligare ett nyord: Smygflyg. Redan nu har de skamfyllda blivit mer selektiva och drar sig för att flasha långväga semesterbilder på nätet. Hellre då något mer rätt som en skogspromenad eller en krokig morot från den egna odlingen. Långväga flygresor får ske under radarn tills något politiskt beslut ser till att sätta p för hela härligheten.
För egen del sätter jag just nu hoppet till SAS-anställda av den typ som häromdagen åtalades för flygfylleri. Under en flygning från Asien där hon var ytterst säkerhetsansvarig hällde hon helt sonika i sig ett par vodka och sluddrade sedan loss i högtalarsystemet. Fulla flygbesättningar bör kunna få den mest hängivne Thailandsresenär att stanna hemma.
Bäst just nu