Konsert
Queen in Concert
Eskilstuna Symfoniorkester.
Körer: Gamla stadens musikklasser, Ars Musica och Öjebokören.
Sångsolister: Magnus Bäcklund och Josefin Henebäck.
Dirigent: Staffan Sjösvärd.
Längd: 1 timme och 30 minuter.
Lokomotivet, Eskilstuna
Lokomotivet var fullt ända upp till taknocken då Queen hyllades med tre körer, en symfoniorkester, ett rockband och två sångare under lördagen. Resultatet var närmast fulländat.
Det är inte utan ängslan man traskar iväg till denna Queen-kavalkad. Det är ett riskabelt projekt som Eskilstuna symfoniorkester gett sig in på. Risken är att det blir ett livlöst plagiat där miljarder grejer kan gå fel. När man ser hur många som också befinner sig på scenen blir man smått paff. Måste ha varit en 200 pers. Och vilka låtar ska de spela? Ska de ta de mest kanoniserade, de mest populära eller våga göra något busigt?
Så fort showen drar igång blir man emellertid lugnad. Det låter fantastiskt från start. Ljudet i Lokomotivet är som alltid magnifikt. Sångaren Magnus Bäcklund sätter tonen direkt, showar, rör sig runt i publiken, gör grimaser, kan alla moves en rocksångare behöver. Men tar han för mycket utrymme med sin yviga stil? Ingen fara. Orkestern och körerna tar igen det med råge senare.
Mästerverket ”Bohemian Rhapsody” kommer redan som tredje låt. Körerna kommer till sin rätt, Bäcklunds röst räcker inte alltid till men lyckas ändå få fram den där operaaktiga musikalkänslan. Det svåra mellanpartiet med stämsång klarar alla galant. Däremot uteblir trycket i rockcrescendot mot slutet, gitarristen är alltför blygsam. Men det är bara marginalanmärkningar i en annars makalöst storslagen show.
Ett av de bästa numren kommer med duetten ”Under Pressure”, som Bäcklund gör med sångerskan Josefin Henebäck. Det ska snart visa sig att allt svänger lite extra så fort Henebäck visar sig på scenen med all sin sprudlande sångglädje.
Ska man vara petig, och det ska man som kritiker, så slarvas den bitterljuva balladen ”Who Wants to Live Forever” bort en aning genom att överlåtas helt till körerna i stället för en sångsolist. Dessutom låter Brian Mays music hall-pastisch ”Good Company” som något The Kinks gjorde bättre redan på 60-talet och passar dåligt in i helheten.
Kvällens bästa nummer är en svällande, episk, nästan åtta minuter lång version av ”The Prophet’s Song”. Bäcklunds sång är makalöst bra, körerna sjunger kanon där de manliga och kvinnliga rösterna maler sig mot varandra.
Så blir det extranummer, lagom när folk börjar göra sig redo att spurta ut mot garderoben med nummerbrickorna i näven. ”We Will Rock You” får alla att stampa i golvet och Bäcklund och Henebäck sjunger en mäktig ”The Show Must Go On”. Hela konserten känns då plötsligt fulländad i all sin storslagenhet.