Vi träffar Samuel Klauninger, född och uppväxt i Torshälla, i galleriet i Eskilstuna folkhögskola. Han är omgiven av sina egna konstverk, målningar med stiliserade och naiva motiv, varvade med abstrakta bilder med repetitiva teman, skisser och blyertsteckningar och en grupp knähöga objekt som är placerade på golvet och får besökaren att känna sig som en figur i ett plattformsspel i ett gammalt Gameboy.
– På ett plan gillar jag att se konst som underhållning, det är viktigt att ha kul, säger Samuel Klauninger.
Samtidigt måste man som konstnär kunna bryta mot sina egna konventioner, säger han och citerar hiphoplegenden Method Man:
– When I'm good I'm good. When I'm bad I'm better. Det gäller att inte bli inskränkt av sin teknik eller sträva efter att alltid uppnå önskvärt resultat.
Att befinna sig och ställa ut här betyder mycket för Samuel Klauninger. För det var just här det började för fyra år sedan. Samuel, som alltid hade tecknat och målat hemma under uppväxten, lydde vuxenvärldens välmenande råd och valde teknikprogrammet i gymnasiet.
– Det var ju helt fel förstås, säger han.
När han tog studenten saknade han de praktiska färdigheterna han behövde för att göra det han brann för och sökte till konstlinjen vid Eskilstuna folkhögskola.
– Det var livsförändrande, säger Samuel Klauninger.
Pedagogiken - att lära sig i dialog och personliga samtal -passade honom perfekt. Och all inspiration och kunskap han fick gav mersmak. Efter ett år vid folkhögskolan sökte han ämneslärarprogrammet vid Konstfack i Stockholm. I dag är han tillbaka vid folkhögskolan för att göra praktik som lärare. På schemat står allt från tekniska moment som teckning och kroki, som att skapa fanzines, både med konstelever vid folkhögskolan och grupper från Balsta och recycling- och designprogrammet.
Intresset för skolan och hur man lär sig är stort.
– Men jag är kritisk till hur den obligatoriska skolan fungerar, där betygssättningen gör att du måste bevisa din kunskap, vilket äter upp en stor del av tiden i skolan man annars kan lägga på att lära sig.
Hur han ska kunna kombinera sin framtida gärning som lärare med sitt egna skapande har han inget bra svar på.
– Jag vet inte, faktiskt. Jobba måste man ju, och det här måste jag också göra, säger han och pekar konstverken som omger honom.
– Det är väl det som är livspusslet.