Utsikt från dassknut.
Inte en enda omvärldsrapport når fram. Norrbottensfjällen är ett av få områden i Sverige som fortfarande saknar telefontäckning.
Det är som att hasa runt i en fredad bubbla i tiden där man kan låtsas som om varken Putin, den lede Lavrov eller deras slemma oligarker alls finns. Bortsuddade!
Allt handlar om här och nu och om att komma fram. Till nästa stuga.
Vinden viner, solen är snål och de ynka spåren efter andra på skidtur försvinner snabbt i snöyran.
Skidtur, förresten. Det där stämmer inte längre. Numera är snöskorna i majoritet. Den ena truppen efter den andra om åtta till tio muskelknippen ångar fram längs Kungsleden med "snowshoes" på fötterna. Får några år sedan stötte man på en och annan belgare eller spanjor i snödojor. Nu tycks de brittiska resebolagen ha upptäckt de vita viddernas potential och säljer gruppresor med färdledare mellan turistföreningens övernattningsstugor. Emellanåt påminner atmosfär runt de enkla kökens vedeldade kaminer, vattenhinkar och slaskditon om en jolly kväll på puben.
Keb
Skitvädret hade man gärna varit utan, men inte mötena med folk man inte visste fanns och aldrig slagit sig i slang med hemma i komfortzonen. Kanske har det med coronan att göra: man är svältfödd på nya berättelser. För att trängas ihop med okända under primitiva omständigheter – läs utedass, läs vedhuggning, läs torrskaffning – är mer intressant än jobbigt.
För hur skulle man annars fått klart för sig att KTH:s farkostprogram inte alls lär teknologerna att köra båt? Nix pix. Farkoster innefattar allt från cyklar till rymdraketer, förklarade killen som efter avslutad utbildning nu utvecklar eldrivna lastbilar.
Hade heller inte träffat på fotonörden till präst som skidade Abisko-Nikaluokta och så samma väg tillbaka igen i nästan ett svep. En nätt sträcka på drygt 20 mil tur och retur. Dessutom med minimal packning eftersom han hade en jätteextraladdare med sig till kameran och därför prioriterat bort sovsäcken.
Fotbollsmatch pågår.
Eller de tappra trettonåringarna från svensktalande Österbotten på tur med sina pappor som tyckte det var superspännande att hugga ved och for ut som skott genom dörren när de fick höra att det med lite tur kunde finnas mobiltäckning även i Singi bara man klättrade upp en bit på fjället.
Inte heller den stockholmsbaserade samekvinnan, tillika pensionerad lokförare, som skänkt renarna till dottern i IT-svängen och nu skidade runt i hemtrakterna tillsammans med sin hund så fort tillfälle gavs. Att det var ofta förstod man, för hon hade buss- och tågtider för varenda skjuts till och från Abisko, Nikaluokta och Stockholm på sina fem fingrar. Som en levande tidtabell.
Hade också fortfarande levt i ovisshet om den exalterade stämning som just nu råder i norska Bodö, nio mil norr om polcirkeln, sedan fotbollslaget Bodö Glimt slagit italienarna i Roma med hela 6-1 i gruppspelet. När vi till slut nådde fjällstationen och telefonerna fick kontakt var det dags för kvartsfinal mot samma italienare. Då låg Bodöbon Harry och hans hund Teja - understundom kallad Tesla på grund av sitt oförtrutna kämpande framför pulkan - i tältet nere i björkskogen och såg favvolaget göra 2-1 i matchens sista minut.
Bodö Glimt har sopat banan med Roma.
För tillbaka i civilisationen på Kebnekaise fjällstation var allt som vanligt igen. Alla satt böjda över sina mobiltelefoner.
Och Putins styrkor hade utfört en massaker på civilbefolkningen i Butja.