Så försörjde sig många av estlandsvenskarna före kriget: som fiskare och bönder i kustbygderna.
På 1930-talet fanns 6000 svensktalande i Estlands svenskbygder vid kusten och på öarna. Språket hade levt och frodas där sedan 1200-talet. Numera behärskar få av invånarna svenska - men banden till Sverige har åter växt sig starka sedan Estland blev självständigt 1991.
Den här veckan visas ett konkret bevis på Eskilstuna stadsbibliotek: "Aibotapeten 2" - en fem och en halv meter lång broderad vepa som berättar estlandssvenskarnas historia i Sverige från 1944 och fram till vår tid.
Bakom broderiet återfinns "De estlandssvenska kulturbrodöserna"- en grupp kvinnor bosatta i Mälardalen med rötter i Estlands svenskbygder. Några minns flykten över Östersjön, andra kom hit som spädbarn - medan åter andra är födda i Sverige av estlandsvenska föräldrar.
Svenskbygderna i Estland ligger efter kusten och på öarna Dagö, Ösel och Ormsö.
Men inte nog med det. För i svenskbygdernas huvudort Hapsal broderas nu på en lika lång vepa av kvinnorna i "Torsdagsgruppen". Den föreställer vad som hände med de estlandsvenskar som blev kvar under den sovjetiska ockupationen av Estland under åren 1945-1991.
Maria Gilbert, Stockholm, var 14 år när hon flydde över Östersjön tillsammans med sin familj. Liliane Bruce, Ärla, är av estniskt ursprung men född i Sverige.
Broderandet är ett samarbetsprojekt över Östersjön där estlandsvenska Aibolands museum i Hapsal har ett finger med i spelet tillsammans med estlandssvenska kulturföreningen Svenska Odlingens Vänner.
Som tapetens namn, "Aibotapeten 2", antyder finns också en etta. "Aibotapeten 1", också den en fem och en halv meter lång vepa, hänger på museet i Hapsal och beskriver i broderi den estlandssvenska historien från 1200-talet och fram till 1944.
Några av de yrken estklänningarna tog itu med sedan de flytt till Sverige representerade av redskapen de använde: såg, symaskin, spade, yxa, håv, sax, stetoskop och tång.
Pågår till 23 oktober.