Den konstnärliga verksamheten huserar i ett gammalt bryggeri som slog igen dörrarna under 1960-talet.
Det ligger bråte precis överallt när jag kliver in i Art Lab Gnestas lokaler bredvid centralstationen i Gnesta. Golv som tak ska målas, och konstverken ska naturligtvis ställas fram inför utställningen "De värdelösa munnarna". Bara några dagar kvar nu.
När jag frågar om Art Lab-trion Signe Johannessen, Erik Rören och Caroline Malmström inte har panik ler de belåtet.
– Det är alltid så här. Vi pratade precis om hur otroligt lugnt allt känns, säger Signe Johannessen.
I år fyller konstplatsen tio år. Och historien om hur den kom till är minst sagt unik. Allt började när Signe Johannessen var en fattig student på Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Hon och partnern, Erik Rören, som precis tagit examen från konsthögskolan i Oslo hade en dröm.
– Jag hade idén om att skapa ett hyperaktivt centrum för samtidskonst och ett samhällslaboratorium där man kunde testa spekulativa teser ur ett konstnärligt perspektiv. Men vi hade bara en massa minus på kontot och absolut ingen hållbar företagsplan, säger Signe Johannessen.
Men snart skulle det komma att ändras. Av en slump intervjuades Signe om sina drömmar – och när artikeln hade publicerats i tidningen Metro ringde det i telefonen. På andra sidan luren var en gammal keramiker och änkling, då runt 90 år gammal. Han hette Karl Schultz-Köln, hade inga pengar men ville verkligen hjälpa till.
Det var dock inte vilken gammal farbror som helst. Karl, som växte upp strax utanför Köln, var bara 18 år när han kallades in till den tyska armén och stred på många fronter, däribland Stalingrad. När de allierade intog Normandie deserterade han. Och efter kriget började han förkovra sig i konst i alla dess former och färger.
Signe, Erik och nu också Caroline, som de hade lärt känna på en utställning, hade redan kommit över det gamla bryggeriet som konstverksamheten just nu huserar i. Men det var i princip en ruin. Dessutom var det ökänt från alla svarklubbar, motorcykelklubbsmöten och squattare som - efter att bryggeriet lagt ned på 60-talet - hade härjat fritt i lokalerna.
– Alla mina klasskamrater ville åka till Berlin eller New York. Men vi var inte det minsta intresserade av det. Vi ville bo och verka ute på landet, gå barfota i skogen men ändå hålla på med vårt yrke, säger Signe Johannessen.
Karl Schultz-Köln gick verkligen igång på det. Så han bestämde sig för att sälja sitt hus i Tungelsta och använda pengarna för att genom sin stiftelse göra verklighet av konststudenternas drömmar.
– Han flyttade in i ett litet hus på bakgården. Medan vi öppnade hade vi en husfarfar som var 90-plus, säger Signe Johannessen.
Karl Schultz-Köln gick bort efter tre år. Men visionen blev verklighet och håller sig stark än idag. Ett kvitto på det är att de blivit inbjudna till kulturdepartementet för rundabordetsamtal när de skissat på nya planer för kulturen.
– Det är svårt att sammanfatta vad hela vår existens handlar om. Ibland är vi en institution och ibland ett laboratorium där testandet är viktigare än resultatet, säger Caroline Malmström.
– Vi har en del huvudfrågor som vi inte kan släppa. Bland annat handlar det om vår samexistens med resten av naturvärlden och misslyckandet i det som vi befinner oss i, säger Signe Johanessen.
Exempel på det är bland annat "Squid squad" där Art Lab Gnesta, tillsammans med lokala ungdomar, utforskar konstnärliga frågeställningar kopplat till människans förhållande till naturen. "Swamp storytelling" är i sin tur ett projekt där de undersöker träskens biologiska och mytologiska funktioner.
Finns det egentligen ett "mål"? Måste det finnas ett sådant för ett konstnärligt laboratorium där tankar stötts och blötts? Svaret är både ja och nej.
– Vi jobbar mycket med att förändra landskapet vi befinner oss i, vilket är bra för samhällsutvecklingen och den kritiska tanken. Det är problematiskt att vi lever i ett sådant effektivt samhälle. Det är just det som har fört oss hit; vi står i en klimatkollaps på grund av det. Hur kan man fördjupa en praktik som är med och utvecklar nya tankar i ett samhälle så vi vågar tänka på en annan framtid? Det försöker vi hitta ett sätt att göra på, säger Signe Johannessen.
– Man skär ned så mycket i kulturbudgetar lokalt och konsthallar försvinner. Konstens plats har ställts undan. Ett fritt rum för konsten känns väldigt viktigt, särskilt i en tid med olika typer av kriser där framtiden känns osäker, säger Caroline Malmström.