Miss Farmor – det är så jag känner henne. Stand-up komiker och samordnare på Eskilstuna kommun. En glad kvinna som bloggar om roliga kläder och spritter av positiv energi.
I intervjun vi gjorde i höstas svarade hon ett kort ”Ja” på frågan om ”Familj”. I sin debutbok ger hon bakgrunden.
På korthuggen prosa, som gränsar till poesi, berättar hon om det hon tidigare alltid undvikit att ta upp. Skulden, skammen, oron, uppgivenheten. Om att vara förälder till en missbrukare.
Bokens titel fångar hur hon känt.
– Jag hade redan sagt allt. Bönat och bett, hotat och tjatat. Men budskapet gick inte fram. Till slut hade jag inga ord kvar.
Istället tog hon till pennan. Den första texten skrev hon redan för tio år sedan.
– Skrivandet var en ventil. En sorts terapi för att trösta mig själv. Jag hade ingen tanke på en bok.
Förra sommaren gick hon en skrivarkurs. Det blev startskottet. Texterna visade hon inte för någon. Inte förrän boken gått i tryck. Den första som fick läsa var sonen.
Hur tog han det?
– Väldigt bra. Det var min största rädsla. Att han skulle bli arg och besviken, och säga ”Vad har du gjort?” Men han tyckte den var väldigt bra. I min värld är boken en kärlekshandling. Det har aldrig varit min avsikt att hänga ut honom. Istället handlar den om mig. Mina tillkortakommanden. Jag har skrivit för att inte gå under av ångest. Kan den sedan hjälpa någon annan så är det positivt att jag blottat mig.
I 15 år har hon vridit och vänt och anklagat sig själv.
– Jag var en ung förälder, spelade det in? Men det finns ingen forskning som pekar på att det ökar risken. Borde jag inte ha gett efter för hans tjat om chokladbjörnar den där gången? Allt har jag ältat.
Du skriver om att försöka ta huvudrollen i ditt eget liv.
– Ja, men det är omöjligt. Det är alltid missbrukaren som har huvudrollen. Vi andra, familjen, är bara tapet. Man försöker kämpa sig tillbaka till huvudrollen, men det går inte. Istället blir man medberoende. Och en möjliggörare som bidrar med pengar. För hur ska man kunna säga nej till någon som är hotad och jagad om han inte betalar? Den där andra världen, den kriminella, är det allra mest skrämmande. Spelreglerna ser helt annorlunda ut.
Ett av bokens starkaste avsnitt är när sonen hämtas i ambulans och hon själv bara går förbi och fortsätter hem.
Hur klarade du det?
– Då hade jag kommit ganska långt. Jag hade fått hjälp och verktyg för att ta tillbaka mig själv. Jag hade stängt dörren. Det är mycket lättare att hålla den öppen. Jag vet föräldrar som blivit sjuka och gått under av det.
Sonen bor numera i en annan stad, har fått hjälp och mår bra.
– Han ser ljust på livet och framtiden. Vi är egentligen jättelika och har en väldigt bra kontakt.
Hon kommer inte längre att tystna när arbetskamrater och vänner börjar prata om sina barn.
– Egentligen ville jag också berätta. Det är en stor sorg att inte kunna. Men det gick inte att ens prata om det positiva som ändå fanns. Istället har min strategi varit att prata extremt mycket om mitt barnbarn. Hur duktig han är i skolan och så. Det är mänskligt att vara stolt över sina barn, folk ska inte sluta skryta, snarare kanske berätta även om sånt som inte är så lyckat. Jag önskar att vi vågade vara mer öppna mot varandra.
Hur har boken tagits emot?
– Helt fantastiskt. Jag har fått så många fina kommentarer. Jag var så rädd för att bli dömd. Men den största domaren har varit jag själv.