SHOW
Skuld och gröna skogar
Julspecial 2019
Bruksteatern i Brevens bruk
Brevens bruk
I rollerna: Peter Flack, Marie Kühler, Amanda Flack, Hasse Andersson, Monica Forsberg, Peter Kjellström
Manus: Peter Flack och Monica Forsberg.
Regi: Peter Flack
I årets julspecial av ”Skuld och gröna skogar” är Peter Flacks bonnlurk inte längre huvudperson. Borta är bensprattlet, paljetterna och glittret. Väck är Hjalmars evinnerliga tjat om hustrun Hildas alla tillkortakommanden.
Kvar är en riktigt rolig buskis av det smarta slaget, proppad med ordvrängeri, roliga associationer och vältajmat dörrsmällande.
Det här kan faktiskt vara bland det hemtrevligaste man kan roa sig med så här i mörkret veckorna före jul.
Upplägget är en deckargåta av traditionellt snitt. Alla är misstänkta och särskilt misstänkt är den nyblivna änkans advokat. Med det förpliktigade efternamnet Lagarm, bespetsar han sig på giftermål för att komma över arvet.
Men bakslagen står som spön i backen när fru Granfjäll hivar fram den ena sonen efter den andra ur rockärmen. Samtliga r träffsäkert spelade av Hasse ”Kvinnaböske ” Andersson.
Men alla på scenen är duktiga och bjuder på en rad skojiga karaktärer: Kullan Nora från Mora som bräker på dalmål och svingar sin blomsterkrans, stockholmska servitrisen Dagny som spiller upp kaffe i tid och otid, den blivande kyrkoherden som alltid har ett Bibelcitat i beredskap - och inte minst den självutnämnde detektiven som gör anspråk på att vara i samma klass som såväl Agatha Christie som Maria Lang och GW Persson.
Sistnämnde GW har egentligen inget alls där att göra eftersom året allt detta utspelar sig är 1958. Tiden är en viktig ingrediens - för nostalgi och deja vu är en del av konceptet i ”Skuld och gröna skogar”. Det blinkas bakåt till höger och vänster åt Ria Wägner, Arne Thorén, rymdhunden Laika och ATP-omröstningen. Alltså är det ett plus att åtminstone ha lite koll på det glada 50-talet för att hänga med i alla svängar. Men det är ingen nödvändighet, det finns mycket att skratta åt även för den som inte vet vem Olle Björklund var…
Oj, höll sånär som på att glömma allsången. Första vändorna skruvar vi på oss lite generat. Sedan smittar skådisarnas energi av sig så till den milda grad att vi utan att blinka både visslar ledmotivet till ”Bron över floden Kwai” och för full hals sjunger med i hjärtekniparen ”Får man ta hunden med sig in i himlen”.
Julkaramellen i Brevens bruk värmer minst lika bra som glögg.