Förra året hamnade Gunnar Broberg på mångas läppar med sin mäktiga biografi om Carl von Linné "Mannen som ordnade naturen". Och för en idéhistoriker är det förmodligen rena drömmen. Att ta sig utanför det akademiska skrået med sina texter, sina åratal av efterforskningar. Att bli läst i de bredda folklagren. I Gunnar Brobergs fall handlar det om ett helt livs studier av Linné.
Brobergs bok kan mycket väl betraktas som ett standardverk, också det varje forskares dröm att uppnå. 517 sidor tjock, 1,4 kilo tung utgör den ett ordentligt sänke i väskan när man går omkring med den. Vidare: 15 sidor med referenser (väl sovrade enligt författaren), 20 sidor med noter fördelade på lättöverskådliga avsnitt.
Gunnar Broberg kallar Linné för "blomman i knapphålet på svensk vetenskap, en blomma som inte vissnar, trots att tiden går." Han vill fånga denne mångsidige samlare i steget, veta hur han tänkte och varifrån han fick sina tankar. Prisjuryn verkar mena att han lyckats med detta.
Broberg kallar också Linné för en patologisk samlare, eller hoarder, för att använda ett modernare uttryck, och spekulerar i om karln kanske hade någon diagnos av autism.
Trots att Gunnar Broberg varit verksam idéhistoriker sedan 70-talet och skrivit flera böcker om Linné tidigare samt uppmärksammade texter om svensk rasbiologisk forskning, råder inget tvivel om att det är sagda Linnébiografi som förlänat honom Stora historiepriset och kanske även gjort honom känd i vidare kretsar.
Han är inte den förste idéhistorikern att få det. Tidigare har Ronny Ambjörnsson, Karin Johannisson och Elisabeth Mansén fått priset. Och det är inget litet pluttpris heller, menar Gunnar Broberg.
– Det är verkligen ett prestigepris, säger han. Det heter ju inte för inte Stora historiepriset. Jag tror att det är det största och finaste man kan få. Jag råkar också vara från Nyköping också vilket blir en extra krydda för mig, att bli profet i sin egen hemstad.
– Det är väldigt roligt och överraskande att få priset. Jag är ju inte så ung längre, men det här betyder att jag vågar fortsätta. De som gett mig priset har uppenbarligen tyckt det i alla fall.
Precis som Linné är Gunnar Broberg prästson, född på Flens BB för snart 78 år sedan, från barnsben bosatt i Oppunda där fadern var kyrkoherde. I tioårsåldern flyttade familjen in till Nyköping där Broberg sedan gick i skolan och tog studenten. Därefter blev det ett collegeår i USA, lumpen och många akademiska år i Uppsala, Lund, Berkeley och Berlin.
Numera är han professor emeritus vid avdelningen för idé- och lärdomshistoria i Lund.
– Det fina med det akademiska livet, åtminstone på humanistsidan, är att man får fortsätta så länge man orkar och har lust, säger Gunnar Broberg.
När vi språkas i telefon är han ute på en somrig promenad till sin gamla institution på Helgonavägen, en garanterat coronasäker och ödslig plats att vistas på så här års, berättar han.
När Black lives matter-rörelsen rasade i början av juni och man ville ta bort statyer av Carl von Linné för att han sysslat med människoklassificering var det Gunnar Broberg medier ringde upp och frågade om Linné var rasist.
– Det är lite frustrerande eftersom man som historiker försöker visa på komplexiteter, att saker inte betydde samma då som de gör i dag. Många fångar upp saker utan sammanhang vilket kan missförstås, säger Gunnar Broberg.
I stället bör man försöka förstå Linné utifrån hans egen tid, menar han.
Vad är det som fascinerar så med Linné?
– Han präglar ett helt sekel, 1700-talet, han är också allomfattande vad gäller världen och så är han kontroversiell. Han är både charmerande och lite svår att umgås med. Det är en utmaning hos honom.
Vad gör det för skillnad att din bok skriven av en idéhistoriker?
– Idéhistorikerna har som tradition att vara ganska öppna mot en publik och odla lite mångkunskap, alltså både politisk, filosofisk, religiös och vetenskaplig kunskap som man kan försöka bygga samman. Det blir inte lika nischat då.
Vad har du för förhållande till Sörmland i dag?
– Sörmland är för mig på många sätt ett ideallandskap. Det har en blandning av skog, åker och äng. Det har måttliga avstånd men ändå gott om utrymme. Alla sjöarna och minnesmärken. Jag är lite lokalromantiskt lagd, märker jag. Dessutom har jag min bror kvar i Nyköping. Jag ser fortfarande staden som min hemstad.
Stora historiepriset delas ut på Sörmlands museum den 23 september.