Istället skickades hon till en ammunitionsfabrik mellan Berlin och Leipzig och sattes att montera bomber till Hitlers östfront.
– Det var dåligt med mat och vi var hela tiden rädda för att ryssarna skulle bomba hela fabriken. Mot slutet av kriget fanns inget material kvar att göra ny ammunition av, istället fick vi rengöra det som redan använts. Det var ett smutsigt och tungt arbete. Vi fick ofta höra att om vi inte skötte vårt jobb perfekt så skulle det drabba våra tyska soldater. Varje morgon marscherade vi i takt till fabriken. För ja – vi var tvungna att marschera.
I år är det 80 år sedan andra världskriget startade, Helga har fyllt 95 år och är sedan många år bosatt i Eskilstuna. Som många andra unga tyskor hamnade hon efter kriget som barnflicka i Sverige – och blev kvar.
I höst har hon följt tv-serien ”Babylon Berlin” på SVT. Men till skillnad från de flesta andra har hon egna minnen från Tyskland åren före kriget och kan jämföra fiktion och verklighet.
– Det är mycket jag känner igen. Inte minst den stora fattigdomen och alla arbetslösa karlar som hängde i gathörnen när jag gick ärenden åt pappa. Och hur de judiska affärerna på vår gata bara försvann. De som drev chokladbutiken fick höra att de var judesvin. Från en dag till en annan gick folk bara rakt in och plockade åt sig vad de ville ha. Och Tante Stern som hade skoaffär snett över från oss var en dag plötsligt borta. Vi såg aldrig till henne igen.
Men de första åren efter nazisternas maktövertagande 1933 märkte Helga och hennes familj inte av några större förändringar i sin vardag.
– Utom på en punkt. De många arbetslösa försvann. De skickades iväg för att bygga Autobahn.
Upplevdes det som positivt?
– Ja, det får man väl inte säga, men att folk fick arbete var ju bra. Kommunerna köpte upp mark och lät vanliga människor bygga hus. På det viset fick Hitler alla med sig, folk var begeistrade. Vägarna byggdes ut och så kom Volkswagen, de som anmält sig i tid kunde få köpa en liten bil. Några fattiga såg man inte längre till på gatorna. Och folk fick möjlighet att åka på semester till kusten via fritidsorganisationen "Kraft durch Freude".
Alla hade det ganska bra?
– Ja, så såg det iallafall ut runt omkring oss. Men det måste alltid finnas ett stort men. Höll du inte med eller sade något som inte passade så kunde det gå illa. Det var ”Heil Hitler ” hit och ”Heil Hitler” dit och stod du inte i givakt och hälsade som förväntat så kunde vad som helst hända. Kanske blev du inte befordrad på jobbet. Kanske hände något ännu värre.
Helgas pappa jobbade på Skatteverket, storebror pluggade för att ta studenten och själv var hon medlem i en ungdomsförening för unga flickor. Nu började det märkas även på andra sätt att Tyskland fått ett nytt styre.
– Varje lördag marscherade vi iväg till sportplatsen för att gymnastisera. Alla var vi klädda likadant, svart kjol, vit skjorta och basker. Det var bara att gå dit, man vågade inte annat för då hade man hamnat vid sidan av.
– Och vi som gick på gymnasiet var tvungna att bränna våra mössor. Alla skulle vara likadant klädda. Det skulle inte finnas någon skillnad på de som gick i gymnasiet och de som gick i folkskolan. Först brände vi mössorna, sedan böckerna, alla böcker som hade något med kommunism och vänster att göra.
Organiserad bränning?
– Javisst, lärarna ledde det hela. De var tvungna. Alla författare som inte passade in skulle man göra sig av med. De böckerna kunde man inte ha liggande i källaren, det var farligt.
Efter studenten arbetade hennes bror en tid på bank.
– Egentligen ville han ägna sig åt något konstnärligt, han trivdes aldrig som bankman. Men det dröjde inte förrän han blev inkallad, det blev ju alla unga män.
Hans konstnärliga ådra syns tydligt i breven med teckningar som Helga har sparat. Under hela kriget skickade han hem små berättelser, bland annat från sin placering i Nordnorge.
Själv blev Helga inkallad till så kallad arbetstjänst och hennes första uppgift blev att köra spårvagn i Berlin.
– Men det gjorde jag bara en kort tid. Sedan placerades jag på ammunitionsfabriken tillsammans med en massa andra unga flickor.
Brodern kom hem på permission för att gifta sig, men bara några månader innan krigsslutet stupade han när Sovjet bombade den bunker hann befann sig i.
– Ryssarna fick in en fullträff på skyttegraven. Vi fick aldrig hem honom, det gick inte att hämta de som dödats för Sovjet hade tagit över området.
Sorgen efter brodern bär Helga fortfarande med sig trots att det snart gått 75 år. I en pärm har hon alla de brev han skrev från fronten.
– Men jag tittar inte i den längre, jag orkar inte gråta mer. Min bror fick en liten dotter och gladde sig så mycket över henne. Men tyvärr fick hon inte leva, gulsoten tog henne. Det fick min bror aldrig veta, han stupade innan han fått beskedet. Pappa sparade alla breven min bror skrivit under kriget och nu har jag dem i min ägo.
Helga säger att hon besökt alla de platser i Norge och Finland där hennes bror var stationerad under kriget.
– Tillsammans med min man letade jag upp de ställen han skrev om i sina brev hem.
Efter kriget arbetade Helga på ett laboratorium för vatten och brunkolsanalyser i den sovjetockuperade zonen och tvingades varje dag att passera gränsen mellan öst och väst till fots.
– Det var livsfarligt och till slut satte min far stopp och skickade mig på en utbildning till ekonomiföreståndarinna.
Det ledde vidare till arbete på Röda kors-hem för sårade. Där stannade Helga i två år. Sedan fick hon tips om att om att en prästfamilj i Linköping sökte barnflicka.
– Jag minns att mina kamrater sa ”Vad ska du i Sverige att göra, där går ju kossorna fortfarande på gatorna”.
Men Helga tog tåget till Linköping och en tid senare träffade hon en lång, ljus och trevlig norrlänning. De gifte sig och Sverige blev hennes nya hemland.
– Han var en fantastisk man och vi fick många fina år tillsammans. Men nu är jag ensam kvar.
Det är sällan Helga pratar tyska numera. Släktingarna i hemlandet är borta sedan länge. De närmaste består numera av en liten krets vänner i Eskilstuna. Att Helga är en person det är roligt att umgås med är inte att ta miste på. Glimten har hon kvar i pepparkornsögonen och ingen går ut ur hennes hem utan att ha fått sig en kopp kaffe.
Men i tidningen vill hon vara anonym. Egentligen heter hon inte Helga. Andra världskriget är fortfarande ett laddat ämne och Helga känner stort obehag inför de krafter som fortfarande försöker lyfta fram nazismen som förebild.
– Jag vill på villkorsvis inte ha någonting alls med dem eller deras tankar att göra. Jag vill bara berätta om det stora lidande ett krig är för alla inblandade.
