"När pappa väl kom in i rättsalen tittade vi på varandra och båda började storgråta".
En varm sommardag för nio år sedan landade den då 19-åriga Jessika Sillanpää på Arlanda. Hon hade precis tagit Sverige till en tjugondeplats i hip-hop-EM i Slovakien och efter sommarlovet väntade drömutbildningen: Street-dance-linjen på Åsa folkhögskola i Katrineholm.
Men när hon blir upphämtad från flygplatsen av sin syster märker hon att något inte står rätt till. När hon anländer till lägenheten sitter hennes mamma, plåstrad och blåslagen, på soffan. Snart får hon reda på det som kommer att förändra hela hennes liv.
– Det var som i en dröm. Allt bara blev suddigt och det kändes som att jag inte riktigt var där. Jag hade varit pappas lilla flicka hela min uppväxt och han hade inte gjort en fluga förnär. Där och då ville jag hoppa från balkongen, säger Jessika Sillanpää.
Hennes föräldrar hade, vid den tidpunkten, sedan drygt ett år separerat och flyttat ifrån varandra. Men när mamman träffade en ny partner blev Jessikas pappa rasande. En dag hugger han ned mamman och hennes nya pojkvän med en fiskekniv.
Båda överlevde. Och pappan greps av polis på plats.
Något som inte ens kunde inträffa i ens vildaste fantasier hade ägt rum. Jessika Sillanpääs värld vändes upp och ned.
– Första gången jag såg pappa efter mordförsöket var under rättegången. Jag var så rädd för att jag inte skulle känna igen honom och även rädd för honom som person. Men när pappa väl kom in i rättsalen tittade vi på varandra och båda började storgråta. Det var ju trots allt min pappa.
– Jag hade valt min mamma före min pappa alla dagar i veckan och jag kommer aldrig att förlåta honom. Men samtidigt älskar jag honom.
De kommande åren blev tuffa. Trots vad som hade skett ville mamman att Jessika och hennes pappa skulle fortsätta ha en relation om hon så ville. Men vad som skulle vara enstaka telefonsamtal till anstalten urartade snabbt. Jessika Sillanpää fick fullmakt över sin frihetsberövade faders ekonomi – vilket innebar att nästan all tid gick åt att prata med advokater, kronofogden och att hantera abonnemang och räkningar, berättar hon.
Värre blir det också när pappan en dag sade att han nog tagit livet av sig om dottern inte funnits där för honom.
– Han sade det av tacksamhet men det blev så mörkt. Det blev som att jag höll honom vid liv. Och då var jag 19 år gammal.
Det enda andrummet var under danslektionerna på folkhögskolan i Katrineholm.
Jessika Sillanpää har startat ett företag där hon vill hjälpa människor som har anhöriga som är frihetsberövade.
– Min mamma erbjöds stöd och likaså fick min pappa hjälp på anstalten. Men jag fick aldrig någonting. Så dansen blev min räddning. Det var bara då jag kunde koppla bort och leva i stunden. Jag fick prata ut med hjälp av rörelser och berätta på ett sätt utan att någon förutom jag själv förstod.
Men det räckte inte. Efter några år gav kroppen upp. Jessica går in i väggen – bara 24 år gammal.
– Det var först då jag insåg att jag behövde fokusera på mig själv. Jag bestämde mig för att börja sätta upp drömmar och mål och bli starkare mentalt som fysiskt.
Idag bor hon med sambon Johannes i Nyköping, jobbar som destinationsutvecklare och mår betydligt bättre, berättar hon. Nu är nästa steg att hjälpa andra som varit i samma situation – och allt börjar med föreställningen "Dansen räddade mitt liv", vilken finns inspelad på Nyköpings arenors Facebooksida. Det är en dansmonolog som berättar hennes historia genom både ord och rörelser.
– Från början kunde jag bara prata ut genom dansen. Men nu kan jag äntligen göra det med min röst också, säger hon.
Men hennes story ska inte bara mynna ut i en föreställning. I början av året startade hon ett företag som ska hjälpa andra personer som har anhöriga som är frihetsberövade. Det är en grupp som får långt ifrån det stöd de behöver och har svårt att söka hjälp själva – bland annat på grund av skam, berättar Jessika Sillanpää.
– Jag minns att jag och mina äldre syskon gick ut och åt på restaurang efter häktningen och hörde hur ett annat sällskap viskade om pappa. Det drog ihop sig i magen och då började jag skämmas otroligt mycket. Det höll i sig i flera år, säger hon.
Nu vill Jessika, genom bland annat föreläsningar och träffar, sprida kunskap om hur det är att vara anhörig till en frihetsberövad.
– Det är min hjärtefråga idag. Det är många som har hört av sig och trott att de varit ensamma i sin situation. Jag vill visa att vi är fler och att vi kan stötta varandra.