I nya boken ”Långsamt rör vi oss genom varandra” skriver Magnus Utvik om sin tid som kommunförfattare i Strängnäs, sitt författande, sin pappa som dog 2019 och en barndom som tycks ovanligt avlägsen.
I tre år och tre månader arbetade Magnus Utvik som kommunförfattare. Av allt att döma ett helt nytt yrke och i oktober 2018 satt han sådär lagom ångestriden på tåget till Strängnäs, en ort han knappt hört talas om.
Nu vid årsskiftet var allt över. Ett tufft jobb avklarat – och han kommer sakna det. Tillsammans med litteraturutvecklare Peter Björkman startade han skrivcirklar i Stallarholmen, Åkers styckebruk, Mariefred och Strängnäs. Fick igång folks kreativa impulser, bad dem om texter.
– Fan vilket kul jobb det var. Människor blir så glada när man ber dem skriva något, säger Magnus Utvik.
Nu skildrar han tiden i boken ”Långsamt rör vi oss genom varandra” som består av 41 lyriskt förtätade prosatexter fördelade över 74 sidor. I den dagboksliknande berättelsen får vi reda på hur Utvik som kommunförfattare jobbar och tänker.
– Det var kulturchefen Christer Hermansson som ville att jag skulle skriva om jobbet som kommunförfattare. Men det blev något bredare än så, det svämmade över, eftersom min pappa dog 2019 och jag hade ett väldigt nära förhållande till honom.
Saknaden efter pappan är återkommande i texterna.
I boken beskriver Utvik tillträdet till de skrivandes värld i Strängnäs som att han ”hittat en lönndörr i ett stort hus.” Han citerar Karl Vennberg, Harry Martinson och Nils Ferlin, men också flera av de adepter han lärt känna i olika skrivcirklar: Johanna, Carina, Maria och många fler.
Han menar: Att skriva är att vara aktiv, att skriva är att leva, skrivandet är ett arbete.
Han hör sin döda pappas röst i sin egen och konstaterar att långsamt rör vi oss genom varandra. ”Skrivandet är en stunds vila mellan vansinne och sorg.”
Utvik har ett gediget litterärt förflutet. Han debuterade 1989 med diktsamlingen ”Jorden” och har sedan dess skrivit ytterligare fyra diktböcker, flera romaner och fackböcker, senast ”Partiet på kant med (v)erkligheten” 2018. Författarskapet graviterar obönhörligt mot det självbiografiska, så även den nya boken.
I 18 år satt han också i SVT:s morgonsoffa och skyfflade ut betyg till nya böcker inför hundratusentals tv-tittare. Det har gjort hans ansikte välkänt.
Men hur ska då en kommunförfattare vara? Utvik har faktiskt ett recept.
– Det måste vara en social människa som är intresserad av folk och kan snacka med alla. Det är egentligen en andrahandsgrej vilka kunskaper man har av litteratur. Sen är det bra om man kan leda skrivcirklar. Man måste också ha drivet. Vi hade även chansen att ge ut böcker. Då blir det något av det, det kanske var enda chansen för vissa att få med sina namn i en bok någonsin.
Varför tror du att det blev sådan debatt om Tranemos kommunpoet Jimmy Alm, medan ditt jobb som kommunförfattare inte alls tycks ha provocerat i samma utsträckning?
– Min principiella hållning är att de gjorde fel i Tranemo. Det är en fin tanke att låta poeter och författare verka inom en kommun. Men han skulle gestalta kommuninvånarnas tankar och erfarenheter. Vi ville i stället att folk skulle växa genom skrivandet. Det är du som måste gestalta erfarenheter och känslor, det är det viktiga, inte jag Magnus Utvik. Människor växer av att själva skriva texter.
Magnus Utvik tycke att satsningen på en kommunpoet i Tranemo blev bakvänd, eftersom poetens uppdrag är att gestalta kommuninvånarnas tankar och känslor i stället för att inspirera invånarna till att själva skriva.
Vad är du mest nöjd med från dina år i Strängnäs?
– Fängelseprojektet i Mariefred har gjort att jag snart börjar ett nytt skrivprojekt på kvinnofängelset Hinseberg. Hade jag inte gjort det i Strängnäs hade jag aldrig kommit igång med det här nu.
Projektet på Bondängen med sex interner resulterade i boken ”Friheten innanför murarna” 2020.
Finns det några blivande författare från Strängnäs kommun nu då?
– Ja, det tror jag absolut. Kan hon och han lyckas så kan även jag, tänker många. Det blir inte så stort hopp att försöka debutera då. Nu när Carina Malinen Lundin från Merlänna fått sin roman ”Kiitos baby!” utgiven som ljudbok och pratat i medierna så ser alla att de också kan göra det. Om självförtroendet sprider sig så har vi lyckats.
”Utvik är redo för det nya livet, I am born again”, sa du i en intervju 2017 då du slutade på SVT efter 18 år. Är det samma sak nu. Är du redo?
– Det har varit så jävla kul. När jag slutade var jag tvungen att säga att det kommer något annat, men jag har faktiskt haft en sorgemånad. Så jag behöver det här med Hinseberg i vår. Sen har jag en kurs i sommar om att skriva självbiografiskt också. Men jag kommer sakna arbetskamraterna i Strängnäs. Nu är det hälften born again, kan vi säga, säger Utvik.